Namnsdagsflickan

Robins lillasyster Namnsdagsflickan är medvetslös. Hon heter egentligen Harrriet och har legat på sjukhus bortom medvetande sedan en vecka. Den hon litade på mest i hela världen har svikit henne och nu gör hon sig oåtkomlig.
Så mystiskt börjar boken och vi får efterhand reda på mer om Namnsdagsflickan,  om Robin och bästakompisen Kim och om deras alldeles egen värld, Berghendia.
Berghendia är en fantasivärld som de skapat tillsammans och som de styr med järnhand, tar livet av innevånarna och låter dem leva upp igen. Där finns kungar, ändlösa krig,  krångliga palatsintriger och helt nya djurarter. Robins lillasyster  är alltid med på ett hörn. Tittar på, föreslår idéer och till slut börjar hon också rita.
 Så, efter flera års fantasivärldsbyggande,  krackelerar hela leken ungefär samtidigt som familjen gör det. Efter mycket bråk flyttar så Robins och Harriets pappa hemifrån och Kim slutar komma hem till dem. En tillfällighet kanske men inget att  göra.
Namnsdagsflickan och Robin saknar Kims besök lika mycket som de saknar den frånvarande pappan.
 
Kim får nya vänner, nya intressen och utvecklar sitt tecknande att rita serier. Både Kim och serien om Kassandra Karat blir superpopulära.  Ingen ordnar en fest utan att se till att Kim är bjuden.

Robin har tröttnat på fantasivärldar och bestämmer sig för att bli bäst i klassen. Namnsdagsflickan blir tystare och tystare.

Namnsdagsflickan  är en gränsöverskridande grafisk roman och har tre parallellhistorier. Dels den i verkligheten, dels den i Berghendia, dels den i superhjältemangaserien som Kim ritar.

Kristoffer Leandoer har skrivit texten och Åsa Ekström har tecknat i mangastil.  De bägge huvudpersonerna,  Kim och Robin är androgyna, till namn och i teckningarna.  När man läst ut boken så vet man fortfarande inte om det är killar eller tjejer. Man blir förvirrad och nyfiken men egentligen  borde det inte vara så viktigt. Det känns både väldigt intressant och kittlande.
Jag tycker boken var överraskande bra, mjuka fina illustrationer och mycket kraft i berättelsen med svek och utvecklingstema och flera vridningar i historien. Namnsdagsflickan gläntar på dörren till flera magiska världar. Coolt!

Undret

August är en 10-årig pojke med vanliga drömmar,  vanliga vanor och vanlig familj. Dock...har han en väldigt, väldigt ovanlig och medfödd ansiktsdeformation som gör att han han väcker uppseende och stirrande blickar. Överallt. Ingen som ser honom kan låta blir att glo, att titta, att undra. 
Hittills i sitt liv har han levt tämligen isolerat i sin familj,  fått sin utbildning i hemmet , rört sig i vanda miljöer.  
Men nu när han ska börja fjärde klass funderar hans föräldrar att han ska börja i en helt vanlig skola. "Det vore som att leda lammet till slakten" som Auggies pappa förskräckt utbrister när mamman väcker frågan. Men så blir det och konfrontationen med slaktbänken är ett faktum. 
August får en rundvandring i skolan av rektor och tre elever som blivit utvalda. Det går knappt att föreställa sig skräcken hos August, hos föräldrarna, hos de elever som visar runt. Men 
det går hyfsat till slut. 
Snart är det skarpt läge och terminen börjar. 
Lite otippat får August faktiskt vänner direkt,  en av skolans snyggaste och mest populära tjejer,  väljer att sätta sig bredvid honom i matsalen. I klassen får han sitta bredvid Jack även om han verkar motvillig. Till en början i alla fall. 
Stor osäkerhet, mycket ångest. Han önskar att han kunde få tillbaka, och ha på sig den astronauthjälm han hade som liten och som väckte mycket mindre uppmärksamhet när han visade sig ute med den än han gör utan.  
Varför har universum varit så grym mot Auggie Pullman? 

Vi får följa August tankar i boken och även några av hans vänners och hans systers tankar i några kapitel. Det gör att boken blir mångfacetterad och flerbottnad. Vi vill inte byta med August. Ingen skulle vilja det. Sensmoralen är tydlig. Kanske lite för. 
Som diskussionsmaterial eller högläsningsbok i mellanstadiet skulle den fungera utmärkt. Ingen torde vara oberörd inför läsningen. Ingen kan undgå att tänka på hur man själv skulle reagerat. 
Men möjligen  blir det lite för enkel story och farmförallt  lite för orealistiskt slut. 

Men läs den som en saga. Som en Skönheten och Odjuret, som en Elefantmannen, som en Ringaren i Notre Dame. Men med den stora skillnaden att Auggie har både vänner och en fantastisk underbar familj. 
Att läsa Undret är att hela tiden påminna sig om att man måste vara snällare än snäll. Att inte se på utsidan utan bakom ytan. Att alla människor är lika värda. 
R.J Palacios bok blev en fantastisk framgång i USA och den har lanseras som en internationell bestseller. Kanske får den inte samma hype i Sverige då översättningen lär vara ganska dålig. ( Jag läste den på engelska) 
Jag tycker att den är läsvärd, den är berörande och har en mycket stark sensmoral.  

Det värsta med min syster

Marty och Melissa är systrar i samma familj men fullständigt olika.  Marty (eller Martina som hon egentligen heter) är en pojkflicka, klädd i jeans, skitig tröja och rutiga Converse. Storasyster Melissa är tjej-.tjejig och rysch-pyschig, gillar smink, cupcakes, armband med berlocker och sitt rosa-rosa rum. 

Mamma jobbar på skolan men också extra med att sy klänningar, typ volangklänningar,  på beställning. Extrajobbet är mer eller mindre nödvändigt då pappas resebyråföretag är på fallrepet och går allt sämre. Lågkonjunktur, inga resebeställningar. Depp! 

Martys mycket motvilliga insats på ett födelsedagskalas resulterar till att sömnadsbeställningarna väller in, men fasansfullt nog också till att systrarna plötsligt tvingas DELA rum för att ge mamma möjlighet att ta emot kunder och ha ett eget syrum. 

Marty blir vansinnig. Melissa likaså. 

Martys mysiga sängkoja, alla hennes mjukisdjur och Mäktiga-Mart-målningar blir upphov till förtret för alla i familjen. Till och med pappa blir less. Familjen är på väg att krackelera, systrarna bråkar. JÄMT. 

Det värsta med Martys syster är att hon inte fattar nåt, att hon skvallrar, att hon är en sådan gnällspik och att alla tycker bäst om henne. 

Marty känner sig som världens sämsta dotter...

Syskonbråken blir värre och värre.... 

När det kommer en ny bok av Jacqueline Wilson vill jag omedelbart läsa den. Alla hennes böcker har  alldeles särskild ton. En snart-närmar-sig-katastrofen-ton. Man vet att det kommer att gå åt pipsvängen. Allt är så där helt vanligt men också lite, lite skruvat så att man förstår att det snart går över styr...

Man kan inte sluta läsa! (och i JWs böcker finns det ALLTID hopp i slutet) 

"Det värsta med min syster" är möjligen inte Wilsons allra bästa bok, men en bladvändare med STOR igenkänningsfaktor.