I den magiska djungeln finns en prickig Zebra. Neeeeej! För Zebror är inte prickiga utan randiga. Zebran träffar en flygande apa. Neeeeej! För apor flyger inte, de svingar sig ju i träden...Sen kommer en ullig noshörning, en pytteliten elefant och ett rosa lejon...Neeeej! och när Zebran blir rädd och ska äta upp lejonet så blir det riktigt tokigt! Det är upprepning, det är tokigheter men boken avslutas med en liten överraskning som gör att cirkeln sluts och sagan blir hel. Kul idé!
Den magiska djungeln är en rolig, färgsprakande bok för "efter-pekboksåldern". En upprepningssaga med twist, där också bokstäverna leker med orden och ändrar färg och form efter händelsernas rörelse och fart.
Jag tror den här boken kan bli en riktig hit både hos små barn, deras större syskon och deras föräldrar. Färgerna, formerna, interaktiviteten och det vänliga slutet gör att man tycker om den. Vid flera genomläsningar kommer man också att upptäcka saker som att texten lever med bilden, att de knäppa djuren återkommer, att elefantens fot är på tok för stor för boken, att man får skrika Neeeej! En härlig bok att läsa om och om igen. För alla nej-sägare och alla andra!
Hanna Olausson som både står för text och bild har gått utbildning vid designhögskolan i Umeå och har en egen hemsida http://www.hannamind.com/. Detta är hennes debutbok. Heja Hanna!
Bart, som är döpt efter den lille gule killen i The Simpsons, tränar boxning och blir nerslagen. Tränaren tröstar och säger att det är inte är hur många gånger man blir nerslagen som räknas utan hur många gånger du reser dig igen.
Det är mamma som vill att Bart ska träna boxning. Så att han blir lite tuffare.
Bart gillar konstiga saker, som pannkakor med bacon, ett glas iskall mjölk mitt i natten, stjärnfall i natten och när mamma viskar snälla saker, men allra allra mest gillar han sång. Inte vilken sång som helst, utan sång som kan krossa glas och som fyller hörselgångarna. Opera!
Bart bor med sin mamma i ett sunkigt hyreshus, i en liten etta. Han har inget eget rum där han kan stänga in sig, det finns bara ett rum där han kan vara i fred och det är på toaletten.
Bart är inte polulär i skolan, han är mer som luft för alla. Inte många vet just något om Bart. Inte att han boxas , inte att han bor sunkigt, inte att han gillar sång. En gång när alla skulle berätta om sin hobby i skolan sa Bart att han samlade på bilder av massmördare. Bara för att få folk att hålla käften.
Ada, den finaste tjejen i klassen, ger honom bilder av massmördare och sitter i bänken bredvid. De ska planera sommarfesten och Ada ska dansa. Bart då? Vad kan han bidra med? Sjunga opera? Ada peppar och stöttar. Hon hälsar på (ingen annan har någonsin gjort det). Det går väl sådär. Stöket i lägenheten, mamma som ett fläskberg, trapphus som en sopstation. Vad ska hon tro? Ada är schysst på alla sätt utom på ett. Hon kan inte hålla klaffen. Snart vet alla. Hur Bart har det hemma.
Snart närmar sig 13-årsdagen och något kalas finns inte på kartan. Men Bart får en idé. Om han överhuvudtaget ska kunna bjuda hem någon så måste trapphuset röjas och städas. Han sätter upp lappar om en gemensam städdag... på sin födelsedag. Knarkar-Geir lovar att dra ihop folk. Mamma ska vara arbetsledare. Mormor kanske också kan hjälpa till. Det blir en födelse-och städdag med extra allt. Fast inte som Bart tänkt sig.
Och sommarfesten har jag knappt nämnt.
Balladen om en bruten näsa är en bok man läser med tårarna nära ytan och hjärtat i magtrakten. Det är en finurlig och alldeles ljuvlig bok. En Gilbert Grape för teens och underdogbok av rang.
Bästa boken jag läst på länge!
ARNE SVINGEN (f 1967) är född och uppvuxen i Oslo. Sedan debuten 1999
har han skrivit över fyrtio böcker för både barn och vuxna. Innan han
blev författare arbetade han som journalist, redaktör och programledare.
Arne är engagerad i frågor som rör ungas läsande och jobbar aktivt med
att få i synnerhet killar att läsa mer. Han är dessutom nästan två meter
lång och ganska bra på basket. Läs mer på Arne Svingens egen hemsida http://arnesvingen.wordpress.com/
En ensam flicka i en stor skog. Det är mörkt och kallt och hon är trött men så ser hon ett litet hus. Där det lyser.
Men... ingen öppnar fast flickan knackar flera gånger. Genom fönstret ser hon att Den Grå sitter ensam vid en brasa och har det varmt och skönt. Hon vill inte bli störd.
Men inte ens Den Grå kan stålsätta sig mot den lilla flickan på trappan och öppnar dörren till slut.
Får jag komma in? frågar flickan. Du får värma dig vid elden, sa Den Grå. Sen får du gå. Jag är inte van vid besök.
Men den lilla flickan är så liten och Den Grå har faktiskt lite mjölk att värma och en madrass som man kan bädda.
Du får sova i köket men bara i natt säger hon. Flickan somnar direkt. Men det verkar lite hårt och lite kallt. Barfota smyger Den Grå upp och lyfter den lilla till sin säng.
På morgonen har den Grå redan kokat kaffe och värmt mjölk och sitter och väntar på flickan vid köksbordet.
Får jag stanna nu? frågar flickan. Nej det får du inte, sa den Gråa. Det här är mitt hus och här ska ingen annan bo...
Flickan från långt borta är en hjärtskärande berättelse om ensamhet och att vilja höra till, men inte veta hur. En "Vem ska trösta knyttet", "Rotbarnet" eller Sagan om den lilla Farbrorn" - berättelse. En berättelse som gör en varm i hjärtat och mjuk i magen. Man vet inte var och hur flickan är ensam och inte Den Grå heller men det är längtan efter samhörighet och gemenskap som är det centrala temat och som går rakt in i kroppen.
Detta är Annika Thors första bilderbok och en stark sådan. Maria Jönsson är bilderbokskonstnären och de lite spretiga jönssonska bilderna i dämpad färgskala, svart, rött och gult är så fulla av stämning och känsla att de gör boken till en sann njutning att läsa.
Annika Thor har tidigare skrivit både vuxenböcker och ungdomsböcker, alltid med stor känsla och starkt innehåll. Min favorit är Fyren och stjärnorna och naturligtvis serien om flyktingflickorna Nellie och Steffie, En ö i havet m fl.
Läs mer om Annika Thor och hennes författarskap på http://annikathor.wordpress.com/
Dennis och Trollet vill bygga en koja. En minikoja vid stenen. En koja med små möbler som ska bli supermysig och fin. De gör små dockor också som ska kunna bo i kojan. Fast dockorna blir rätt så fula, så de gömmer undan dem lite.
Nästa dag ska de fortsätta kojbygget men så blir det inte. För kojan är upptagen. Tre små, små figurer har flyttat in och ligger och sover. Dennis och Trollet blir både förvånade och förskräckta. Figurerna ser ju ut som ... troll.
Men de är människor. Säger de i alla fall. Begreppen förvirrar. Små figurer som säger att de är människor och en stor figur som heter Troll.
Kors och Tvärs och Yngve heter de små. De vill sova vidare och Dennis och Trollet går hem och äter frukost.
Men vad äter de små? De gillar visst maskar! och salta och runda saker. Det blir perfekt med oliver.
Vad är det för figurer, egentligen. Trollet och Dennis vill veta. Kollar på internet, på Naturhistoriska museets hemsida. Där finns telefonnummer till en expert. Dom ringer till Örjan. Han vet svar "Om de är små och barriga och kan prata och gillar små runda salta saker så är det garanterat...granapor".
Men hur de kommit dit och var de egentligen hör hemma är ett mysterium som måste lösas!
Anna-Lena Hedman är bibliotekarie i Umeå och har skrivit tre underfundiga och roliga berättelser om Abbe i Istermyrträsk. Granaporna är en lekfull och härligt fantasifull bok om den tiden när kojbygge och det undersökande leksinnet är på topp. Att läsa - själv eller läsa högt tillsammans.
