Fanny har tråkigt. Det är sommarlov och hon har ingen att leka med. När äntligen sommarstugegrannarna Jon och Finn kommer blir det både spännande och knasigt. Särskilt med pojkarnas mammas nya man, Reinhold. Han dricker vin och öl och röker och skriver på skrivmaskinen hela nätterna. Han badar naken och beter sig som om han inte visst hur det är att vara vuxen.
Det blir vådliga cykelfärder, utsikt från älgtorn, björnfrossa, omtanke om killingen Frille, mycket öl (för Reinhold) och oro över om det ska finnas mat till pojkarna.
En sommar om livet i en stuga på landet med en familj som har det ganska kämpigt. En sommar som man inte glömmer.
Jon och Finns mormor har sagt att ofödda barn är änglar som flyger runt och väljer vilka föräldrar dom vill kom till. Sen föds man till de föräldrar man valt. Jon och Finns pappa är död och mamman famlar efter livet och kärleken. Så nog känns mormors spådom lite orättvis för syskonparet som får tampas med både det ena och andra.... Och Fanny hänger med och noterar och gillar att vara med de både syskonen, särskilt med Jon som hon är lite kär i.
Tvestjärtar och stjärnljus är Mirja Unges barnboksdebut. Fint, känsligt och humoristiskt berättat om barn och vuxna som har det lite kämpigt i livet. Lite Abbekänsla som i Madicken-böckerna eller lite som Sparvel. Jag tyckte om boken även om framsidan signalerar lite väl mycket ljuvlighet och för lite svärta. en mycket läsvärd bok. Som högläsningsbok gör den sig allra allra bäst, skulle jag tro.
Tilda åker runt på inlines och med hunden Dumpe i släptåg. Hon vaktar Stockholm. Ansvaret är hennes nu sedan momor åkt upp till Norrland på annat uppdrag. Tilde är väktare och ser till att Stockholms rådare (eller skymningsfolk som de kallas av en del) inte gör sig helt omöjliga och blir upptäckta av vanligt folk. Rådare är helt vanliga troll, tomtar och älvor som existerar parallellt i denna världen. För Tilda och för mormor är det här med väkteriet en medfödd grej, "Plikten" som mormor kallar det. Men Tilda känner sig utsatt och ensam och tycker att det är extremt orättvist att just hon ska stå där med ansvaret för att hela Stockholms rådarpopulation sköter sig.
Utan Dumpe skulle det inte gå. Han har varit mormors hela hennes liv men Tilda fick honom i våras hon fyllde 15 år. Han är en hund helt enkelt, oklart vilken sort eller vilken ålder
Annars har Tilda det rätt trist därhemma. Mamma jobbar som värdbiträde och knaprar smärtstillande tabletter för sitt ryggonda och klarar sig inte utan dem. Pillren finns där hela tiden. som en snuttefilt. Förmodligen också bra för att glömma Tildas pappa som tog sitt liv innan Tilda föddes. Mamma vet inget om rådare eller vad Tilda och mormor sysslar med. Hon är bara intresserad av Dumle-kola och idiotiska b-kändisprogram. Men hustomten Skrammeltuta (osynlig för mamma) finns förstås och ser om huset och trevnaden.
I skolan finns bästakompisen Imane och snyggingen Hakim som bara har ögon för bombnedslaget Natta som började i klassen i höstas. Ironiskt att Imane som har chans på en date till julbalen absolut inte får gå för sin pappa och Tilda som inte vill annat än ha någon att gå med på balen inte får nån fråga. Och har en mamma som inte bryr sig över huvud taget.
Det första stora väktarproblemet är att få bort jordvättarna från skolans källare. Dom ska bo utomhus och det ska Tilda fixa. Sen ökar det på av bara sjutton. Barn försvinner, bästakompisen försvinner, Tilda känner sig ensam och maktlös utan sin mormor och att hon tappar kontrollen inte bara över staden utan också över sitt eget liv.
Älvor och halvälvor, tomtar och vättar, ett skogsrå från Umeå och så detta att hon inte får tag på mormor.
Hur ska Tilda klara ut det här?
En väktares bekännelser av debutanten Elin Säfström är en riktig bladvändare och en spännande urban fantasy i Stockholmsmiljö. Nordisk mytologi med humor och tonårsgrubblerier i fin kombo som håller hela vägen. Härlig läsning helt enkelt.
Hon har en missbildning från födseln. De andra barnen på barnhemmet pekar finger åt henne och viskar, ful, ful ful.
Hon vet att hon aldrig kommer att bli adopterad. Kvinnorna som kommer för att välja ett barn vänder sig bort när de får se henne. Sen verkar de ha lättare att välja, vem som helst, bara inte hon.
Det är inget trevligt barnhem precis. Föreståndarinnan Florence straffar och hotar och styr med järnhand. Värst trycker hon ned flickan med missbildning. Hon tål henne inte.
Flickan hindrar en dag en man från att ta sitt liv. Hon berättar på barnhemmet men blir inte trodd och bli istället straffad och hånad ännu mer än tidigare. Ingen tror henne. Inte förrän filmstjärnan Max Winther söker upp henne.
Han tar henne med till sitt slott och till sin fru Judith. De sörjer sin döda dotter som tragiskt dött i en bilolycka.
På slottet väntar ett öde värre än flickan någonsin kunnat föreställa sig
Becca av Petter Lidbeck är en riktig gammeldags krypande rysare, väldigt filmisk och är inspirerad av Daphne du Mauriers skräckklassiker Rebecca.
Jag kan inte låta bli att läsa precis allt av Petter Lidbeck. Han är en mästare på att skriva lättläst, trovärdigt och fängslande. Och han skriver i alla genrer. Genialt!
En bok om husen i kvarteret och vad som händer på dagen (då är det mest grått) Men på natten... sprakar det och blir en rymdstation bland stjärnorna.
I husen bor många barn. Vi får träffa Adam som är lillebror och petar näsan och Anna som är långsam och vill rädda maskar, Noah som läser tidningen med morfar och Sarah som är inne hela dagen och som längtar.
På natten blir alla alldeles underbara. Bor bland grenar i en sommar utan slut, blir en lejondrottning som springer barfota, eller en korvgubbe som delar ut korv och som känner alla, eller en som spelar trumpet för måsarna och står på högsta hustaket. (och det är högt).
Barnen i kvarteret... På dagen är vi mest vanliga. Men på natten... På natten flyger vi.
Hannah Arnesen, debuterar med en sprakande och fantasifylld bilderbok som man vill läsa sig raka vägen in i. En bok om drömmar och förväntningar och om det ljuvliga att få flyga och klättra, spela och njuta.
Dagsidorna i boken har vita ramar runt. Det är skynda och tyst och tråkigheter som inte sägs ut men som förstås i bilden. Nattsidorna fylls utan gränser med starka färger i ett härligt fantasiflöde. Alla kan drömma och bli starka. Underbart!
Moa ska ta reda på sanningen om sin morsa. Utklädd till fågelskådare. Det verkar lite udda men allt får sin förklaring. Moas pappa berättar en dag att hennes mamma är tillbaka och vill träffa Moa. Mamma Hedvig stack för 15 år sedan då Moa var två. Varför? det verkar det inte vara någon som kan svara på och Moa vill faktiskt nte veta. För ... Nu får det vara. Det har gått för lång tid av ovisshet och undringar. Hon är typ död. För Moa.
Nya kompisen Otta reder ut en del saker. Som att ge allting en andra chans. Även Moas mamma.
Ottos egen mamma är död och har ingen andra chans. Men Moas lever ju. Så.
Under täckmantel av skoluppgift och fågelskådning med full utrustning löser det sig så småningom. I alla fall har Moa (med Ottos hjälp) en plan.
Midsommar med Hedvig. Fem dagar. I skogen. Utan mobiltäckning.
Ett högriskprojekt.
Tur att Otto peppar och att Vispen, hmmm... finns(han vispar med tungan när han hånglar, därav namnet) men mest att Otto finns. Men så är det den där Hanna Eldh som verkar ha span på Otto, eller? Krångligt blir det.
Men så blir Hanna en (m)ornitolog. Nu är det möte med morsan som gäller. Och kanske kan hon äntligen få reda på vem den där Hedvig egentligen är. Ställa henne mot väggen. Skälla ut henne. Eller?
Johanna Thydell har skrivit en trovärdig historia om en inre resa och en ovanlig morsa. Man läser den som en film. Både kärlek, vänskap och ovilligt mammamöte beskrivs med lätthet och finurlighet där allt inte skrivs på näsan men känslan finns där. För Moa och för Otto. Så fint, så fint.
