Frallan räddar världen av Sara Ohlsson och Lisen Adbåge

Frallans första sommarlov och nu gäller det att hitta på bra påhitt. Frallan vaknar upp hos mormor och känner sig så himla lycklig när hon kommer på att det är första dagen på första sommarlovet. Det är så mycket hon vill göra, cykla och bada, plocka snäckor och klättra i träd och pussla och pyssla och bygga lådbil och rädda världen. 
Hos mormor bor också mormors kille. (Fast Frallan och Frallans mamma tycker mer att han är en farbror) Han heter Klaus och bor egentligen i Tyskland när han inte hälsar på mormor. Han är superduktig på fåglar och så gillar han att sova i tält. I Tyskland kan han inte tälta för det finns inte så mycket natur. 
Klaus och Frallan sticker ut på en cykeltur för att spana på fåglar och prata om allvarliga saker, som döden och rymden och mörker. Och om fåglar och livet. 
Vid havet finns det ett fågeltorn som man kan klättra upp i och spana om man ser några ovanliga fåglar. I kikaren. Om man inte råkar vända på kikaren åt fel håll för då ser man allting pyttelitet och då blir det himla svårt. Efter ett tag ser Klaus en rödbena i alla fall men Frallan vill helst se en rubinnäktergal (för att den har så vackert namn) men så ser de också en massa skräp på stranden. Tänk att det finns så många som skräpar ner. Till och med slänger ut sopor rakt i havet. Frallan bestämmer sig för att få de vuxna att ta ansvar för allt det där. 
För det är ju inte bara barnen som ska städa upp. Det är ju faktiskt mest de vuxna som skräpar ner.


Frallan räddar världen är en alldeles underbar, rolig och ibland lite allvarlig högläsningsbok för barn i förskole-klass-åldern. Roliga, finurliga och kompletterande färgbilder av Lisen Adbåge gör hela läsningen till en fest.
Läs också Frallan är bäst.

Rymlingarna av Ulf Stark

Farfar ligger på sjukhus. Han har har problem med sitt allt för stora och svaga hjärta och sitt ben som han brutit inte bara en gång utan två, helt nyligen. Farfar domderar och är ilsken, svär så det osar och känner sig instängd på sjukhuset. Maten smakar inte och han vill inte alls vara där. Han är ingen populär patient. 
Ulf eller Lill-Gottfrid, som farfar kallar sitt barnbarn, är däremot förtjust i farfar. Det är en ömsesidigt kärlek, något som Ulfs pappa tandläkaren inte kan förstå. Pappan drar sig för att åka och hälsa på farfar för att  troligen bara bli utskälld. Sonsonen åker själv dit med en pilsner och en sillsmörgås till farfar. "Det här var grejer, det" säger farfar. Han hatar sjukhusmaten som inte smakar något. 

Så kommer det sig att de planerar en rymning tillsammans. Nästa lördag ska det ske. Med taxi till båten och sen till landet i skärgården.  Dit är det lagom långt att rymma. "Men se för helsefyr till att pappa inte kommer med" säger farfar. Sen säger han ett ord till. "Lingonsylt". Helt obegripligt. 

Planen kräver rätt många lögner, köttbullar, pilsner och bagarhjälp av Adam-Ronny som även ska agera taxichaufför. Allt går enligt plan, farfar kommer med och Adam-Ronny lurar både farfar och sjukhuspersonalen. De får med sig  tabletter för hjärtat och för att farfar ska hålla sig lugn och inte svära så mycket. 
  Farfar njuter på båten och visst ser de farmor som står och vinkar på balkongen, fast hon varit död i något år nu. Farfar åker bakåt i tiden det syns på ansiktet. Huset ligger på en höjd, i folkmun kallad,  Klippiga bergen. Farfar ska ta sig upp, fast det är hur brant som helst. Två timmar tar det. "Det är dom satans byxornas fel", säger farfar. "Dom är för trånga." 

Att detta blir en magiskt om än lite strapatsrik helg är ju givet. Det kan man vara i trygg förvissning om när man läser något som Ulf Stark skrivit.
En underbar kärlek mellan farfar och sonson och en kärleksfull saknad som botas en aning av en burk kvarglömd lingonsylt. Ömsint, roande, sorgesamt och underbart. Genialt berättat helt enkelt. 
Att detta skulle bli Ulf Starks sista bok är också oerhört sorgesamt men också så himla fint. En mycket värdig och omfamnande slutbok.
Kitty Crowthers illustrationer i pastellkrita gör hela boken till en fantastisk helhet där ljus och mörker, ilska och glädje, dröm och verklighet bilder en perfekt fond till texten. 
En högläsningsbok för alla åldrar med en layout som lovar lika mycket i form som innehållet ger. I love it! 

Gruvan av Sara Lövestam

Utöskräcken är den vidrigaste varelse du kan tänka dig. Ellens storebror försöker skrämma vettet ur henne. 
- Han gick i land på Utö för flera hundr år sedan, han var enormt stor och kunde strypa ett barn med ena handen om han ville... Han hade stripigt hår och en ryckig, haltande gångstil, och man såg rent hat komma ur hans ögon. Ur ena mungipan rann det spott... och ibland blod. Och han kunde ta sig genom väggar. Det var på så sätt han kunde stjäla dispontens dyrbara guldklocka. 

Nu går han igen. Han spökar...  Han tar upp sin stora smutsiga hand med långa svarta naglar och så klöser han på väggen. ett skrap, två skrap, tre skarp så är han inne...

Ellen tycker att det är läskig... vill INTE visa. Hur ska hon kunna sova i skjulet om hon är rädd för sin egen bror. 
Ingen i familjen fattar varför Ellen envisas med att vilja sova i skjulet.(Utom Sofia, pappas nya tjej som tycker att det verkar mysigt) 
Men det var ju just det. För Ellen är skjulet som en del av naturen, ett pyttelitet hus, nästan som ett tält.
 - Du kommer aldrig att klara hela natten, säger storebror Adrian. - När Utöskräcken ska ta ett barn brukar han börja med att titta in genom fönstren. 

Nog är hon ett modigt barn, Ellen. Med en luftmadrass och en sovsäck drar hon iväg ut till skjulet. Hon tror inte på spökhistorier och hon ska klara av det. Men ...när hon hör tre skrap så känner hon sig ganska hjälplös, skrapningarna fortsätter hela natten men när inget händer så ...vid femtiden somnar hon. När pappa kommer och väcker henne har hon sovit i fyra timmar. 

Storebrorsan är nog lite imponerad och Sofia tycker att hon varit  jättemodig. Ellen fnyser och berättar inte hur rädd hon varit. 
Men... skjulet har blivit ett ställe dit hon kan dra sig undan då och då. 
Det är där och då hon hittar boken. Som finns instucken mellan några stockar i huset. Som i ett lönnfack ligger den. En bok utan titel och skriven för hand. Bokstäver i en skrivstil som är svårläst och med konstig stavning. Vem kan ha skrivit?
Till slut lyckas Ellen tyda några meningar. Det är Anton 12 år som skriver. En bok som han fått av magister Krona. Ellen blir fast i boken och läser om Anton som levde för 170 år sedan på Utö. Hon berättar inte för någon om boken och läsningen blir mer och mer spännande. Hon förstår inte allt men tillräckligt mycket för att verkligen vilja fortsätta läsa. Hon börjar fråga om konstiga ord, om händelser, om gruvan på Utö. 

I boken rullas en historia upp som handlar om klass, om drömmar och om att växa upp i en gruvarbetarfamilj. Om disponenten,  om läraren och om krossade möjligheter. En spännande och rörande historia som berättas på ett genialt sätt. 

Sara Lövestam har skrivit en riktig bladvändare som är både intressant, spännande och med stora känslor.