Skjut apelsinen

Mikael Niemi har äntligen skrivit en ungdomsbok igen.
Huvudpersonen är 16 år och grå. Hela livet har han varit grå, haft ett meningslöst liv som inte gjort det minsta intryck.
Alltid varit i mitten, aldrig gjort avtryck. Men nu, nu är det livet slut. Hela skolan har sett honom dö - han har gjort bort sig som ingen annan.
Mänskligheten delar han in i skitar och i idioter och han kommer aldrig att tillhöra någon av dessa två grupper. Nej, han har varit grå - men det är slut med det nu. Ett nytt liv. Nu!
Morsans brokiga städrock blir hans nya stil. Alla skrattar och pekar! Bryr han sig? Nej! Jo, en endaste underbar skrattar inte. Det bryr han sig om .
En kuse på kinden, alla ser, alla äcklas. Han vägrar bry sig!
Efter det har han en endaste vän, eller vän och vän, men nåja, någon i alla fall. Det är Pålle, ett mobboffer, en nörd, som samlar vinylskivor och förbereder sig för världskatastrofen i en bunker i skogen med konserver, fotogenkamin och en pistol.

Han har pennan som vapen. Han skriver, han provocerar. Han läser Sartre, Hamsun, Ekelöf och upptäcker ordens kraft. Han vill bomba hela skolan med ord. Han gör det. Anonymt!
Men den underbara vet inte. Vet inte att det är Han som skrivit dikterna som finns överallt i hela skolan. Hon tror att det är Leonard.
Allt är åt helvete. Vad var det för mening att leva om ingen vet vem han innerst inne är. Om ingen kommit nära hans själ.Om ingen lärt känna honom?
"Sartre hade fel trots allt. Det går inte att välja att bli någon annan, hur mycket man än kämpar."
Katastrofen närmar sig...

Skjut apelsinen är en skickligt uppbyggd roman. Det obehagliga oundvikliga slutet närmar sig. Det isar mellan sidorna. Det brinner. Man äcklas och fasar, man skrattar.
Visst, den är vädligt grabbig, väldigt mycket ung pubertetsman, väldigt pojkpatetiskt, men att det finmjuka finns bakom kraken det visar Mikael Niemi, om han nu bara vågar visa vem man är.
Men vem ska trösta knyttet? Det måste till ett litet skrutt!