Jag finns

Jag finns är en realityrysare om livet när det är som jävligast.
Johanna blir misshandlad i skolan av två killar, Vedin och Martin. Som om inte det vore nog så blir hon också misshandlad hemma, av sin mamma. Både fysiskt och psykiskt.

Johanna äcklas av att vara Johanna och har ingen att ty sig till. Jo, hon har skrivboken och när hon är som räddast för livet och för döden går hon till trädet. Längtansträdet. Trädet som ger tröst. När det gör för ont och tankarna inte går att kontrollera så släpper hon allt och blir ett med platsen. Ett med nu.

Lillebror Linus är också en tröst. Han tycker att Johanna är fin fast hon klippt av håret för att inte likna mamma, inte alls likna, spolar ner håret. I toaletten. Linus tycker att hon är fin. Hon ser så Johanna ut.
Mamma vill att hennes lilla flicka ska ha på sig just sådana kläder som mamma bestämt, att mammas lilla flicka ska vara glad och duktig, passa Linus och inte vara så vansinnigt KLANTIG, något måste ha gått rejält snett när Johanna föddes. En förlossningsskada. Tror mamma. Aldrig kan hon lita på henne! Mamma tvingar upp hennes käkar och mal ner peppar, pepprar hennes mun. Drar ned byxorna, lägger henne över knät, det bränner när mamma slår. Hårt.

Vedin och Martin bränner henne med cigaretter, släpar ut henne i duschen, gömmer hennes kläder, skriker om mens och äckliga saker som Johanna inte ens vill tänka på.
Det bränner inne i Johannakroppen, skammen bränner. För det måste vara hennes fel. Att hon är så äcklig. Att ingen kan tycka om henne. Att hon finns.
Men... Tills slut får hon nog. Hon vet att det bara är hon som kan göra något åt Johanna. Ingen annan kommer att göra åt åt henne. Hon skriker, skriker, skriker, hulkar, vaggar, gråter. Skriker tills hon blir hes och mamma galen. Hon slänger henne i bilen och åker till akuten. Mitt i natten.
Hon får hjälp.

Jag finns är en nästa outhärdlig berättelse om Johanna, skriven av debutanten Maja-Maria Henriksson. Ännu starkare blir det när man läser att historien bygger på författarens egen uppväxt. Men det är ingen vanlig eländesskildring. Språket är lysande. Personbeskrivningen likaså. Och berättelsen visar på ett stort mod, en överlevandskraft som öppnar utvägar.
Det är förjävligt men det finns hjälp. Det finns hopp! Boken är Augustprisnominerad i barn-och ungdomsboksklassen. Den borde ha en alldeles egen klass. En ögonöppnarklass!