Lisa väntar på bussen

Lisa och mamma ska åka in till stan för att gå på dockteater. De ska åka buss och på busshållplatsen utspelar sig så mycket intressant att det knappast gör något att bussen faktiskt är en halvtimme för sen.
Fånga dagen är budskapet i detta bilderboksdrama.

Söderkvist, stor som ett hus, med en väska full med smörgås och läsk, svettas i värmen. Agda har med sin cittra i en vackert målad låda, där målningarna liksom flyger fram och ur locket. Hon förgyller stunden med att spela och sjunga om en pärleport. Lisa är inte imponerad och Söderkvist vill höra Jejlhaos Rock istället.

När Jenny och Hanna kommer med en papegoja i bur blir Lisa lite upplivad men får passa fingrarna. Papegojan kan bitas.

Bussen kommer fortfarande inte. Och tur är väl det, för nu kommer Johan springande med en väska som han verkar mycket rädd om. När Lisa frågar, visar han hela innehållet; en massa små monstersoldater och tärningar. Och så ett måttband. Som man kan mäta med, skorna, näsan, Agdas låda och så Söderkvist mage men se då räcker inte måttbandet till...

Söderkvist skrattar, papegojan pratar på och bussen dröjer. Men det finns fortfarande mycket roligt att göra vid en busshållplats. Söderkvist visar hur man kan vissla i grässtrån. Skalbaggar är spännande och att hoppa och toka sig är roligt och helt galet. Alla skrattar.

Och så kommer bussen till slut. Mamma och Lisa sätter sig längst fram i bussen, Johan längst bak men Söderkvist står ensam kvar på hållplatsen och vinkar.

- Nu har nog docktetern redan börjat tror mamma. Det var väl synd när det nu för en gångs skull händer något. - Det gör inget, säger Lisa.


Sven Nordvist blinkar till både barn och vuxen. Tiden är dyrbar men väntan kan vara kul. Här kan vi se de typiska Sven Nordqvistska bilderna men utan alla småfigurer som han gjort sig känd för, det är endast målningarna på cittralådan som ger sig iväg på egna upptåg, upp och ut från locket men de blir stannande i luften som om konstnären vill leka, barn lite.

Stilen är naivistisk, det är ljusa fäger och detaljrikt men Lisa väntar på bussen är mer lik Agaton Öhman och Minusböckerna än Pettsonstilen. Den är ljusare och enklare.

Vid ett tillfälle lyfter bilden och vi får se scenen i fågelperspektiv. Hela landskapet omkring busshållplatsen, där hela berättelsen utspelar sig. Hela händelsförloppet tar en halvtimme.
Det hinner hända mycket på den halvtimmen.

Boken kommer att hålla för många genomläsningar, det är sommar och sol och påhittiga barn. Även om handlingen är långsam och lite väl gammeldags så kommer många att gilla. En bok till långsamhetens lov!