Rob är tolv år och bor med sin pappa på det sunkiga motellet Kentucky Star i Florida. Rob är ingen stjärna precis, han är pinnig och mager och har kliande utslag på benen, han gör allt för att undvika sparka och glåpord i skolan. Läraren är bekymrad, han har fått klagomål från oroliga föräldrar som tror att utslagen smittar. Rob vill inget annat än att stanna hemma och jublar inombords när läraren ber honom.
En annan udda fågel börjar i skolan, Sixtine i knallrosa spetsklänning gör entré. Hon är ilsken och slåss så att klänningspetsarna ryker.
Sixtine ställer alla obehagliga frågor och kräver svar. Sixtine är allt som Rob inte är. Hon är ilsken, kaxig och rättfram. När Rob hela tiden viker undan för slag så ger sig Sixtine rakt in i slagsmålen, ja hon startar dem.
Willie May, husfrun på Kentucky Star, fnyser åt Robs utslag på benen och pappans eviga krämer. Hon vet bot. Sorgsenheten har stannat nere i benen och har inte kunnat komma upp till hjärtat där den hör hemma. "Du måste låta sorgsenheten få stiga upp!" säger hon. Bestämt!
Men Rob vågar inte glänta på locket till sin resväska och låta sorgen och saknaden efter sin mamma komma upp. Han är en mästare på icke-gråt. Det har han lovat sin pappa.
Sixtine har istället en ilska som är något utöver det vanliga. Hon slåss hellre än inte.
En motvillig vänskap spirar mellan de två outsidersungdomarna. De förenas kring en livs levande mäktig tiger i en stor bur som Rob upptäckt i skogen nära motellet. Det är farligt och lockande. Och Rob vet vad Sixtine vill. Och han har nyckeln!
Kate Dicamillo har skrivit flera prisbelönade böcker, Edward Tulanes fantastiska resa, Sagan om Despereaux, Trollkarlens elefant och Tack vare Winn-Dixie finns översatta till svenska av Ulla Roseen.
Dicamillo har mottagit en hel rad av priser. tex blev Tigern nominerad till The National Book Award.
Jag tycker att den här boken har allt vad man kan begära av en bra höglösningsbok. Vackert språk, fina personporträtt, en magisk känsla, mycket symbolik, spännande miljö och en alldeles underbar ton. Det här är en blivande klassiker. Jag kommer att läsa den högt och tyst. Flera gånger. Jag lovar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar