torsdag 16 augusti 2012

100 meter lycka


Ninna ligger i ett mörklagt rum. En hemsk sjukdom får hennes kropp att på något vis angripa sig själv. Hon fördriver tiden liggande i sängen med filmer och sina löpardrömmar. En gång var hon en lovande sprinter. En gång.
Nu samlar hon på ljud som hon skriver ned på små lappar, frigolit mot glas, spikskor mot löparbana, en sparv som pickar...
Hennes syster, Sussi,  lever i skuggan av sin sjuka syster men revolterar, deras självuppoffrande mamma oroar sig så till den milda grad att allt annat förbleknar. Deras pappa står bredvid.
Så en dag kommer Munir, en ung kille som börjat i hemtjänsten.
Han urskuldar sig inte, han tycker inte synd om. Han peppar. "Du kan leva, Ninna. Kan du inte fokusera på det istället"!
Ninnas mamma är inte alls peppad. Hon oroar sig ännu mer med nyordningen som Munir inför. Men Ninna blir förändrad, gör framsteg, får drömmar om ett liv. Och drömmar om kärlek.
Så kommer då den stora dagen. Hon ska få se körsbärsträden blomma!

Debuterande Maria Nygren fick uppslaget till boken när hon under en utbildning fick en uppgift att se på ett knotigt gammalt träd, tänka sig in i trädets känslor och ge gestalt åt en människa. Så kom Ninna till.  Det är fint. Människor och träd. Kroppen tunna skal, trädets sega bark. Att vara fast, vara förankrad, vara fängslad i sin kropp.

En cancerrulle skulle min arbetskamrat kalla den. Sorglig är den. Och väldigt bra. Man vill leva ända tills man dör. Man vill drömma. Det gör Ninna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar