Sju tusen steg av Bo R Holmberg

Siri bor här och där. Håller precis på att vänja sig vid varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Två rum, två hus, två hem och sådär en sju tusen steg emellan. Eller två kilometer, typ. 
Kompisarna bor närmre mamma, särskilt Björn som är så fin, som är bäst på hockey och snöänglar och lite bra på pussar också. 
En kväll, några dagar före jul,  när det inte är mammavecka men Siri ändå är i närheten av mammahuset så smyger hon dit och kikar in genom fönstret. Det hon ser då kan hon inte glömma. Bilden etsar sig fast och gnager i hennes hjärta. Där i vardagsrummet, i stora härligaste fåtöljen, sitter någon som hon inte alls känner.  En lång en med mustasch... en som tar mammas hand och kysser den!
Siri vågar inte berätta. Hon håller det hemska inom sig. Hon vill inte veta men vill ändå. 
En vecka före jul och hon har bara en önskan. Siri vill att mamma och pappa ska flytta ihop igen. Nu. 

Björn är en varm tröst i det trasiga livet.  Och morfar som gillar böcker och som tror att Siri inte förstår rövarspråket och farfar som luktar skog och  är bäst på att åka kälke. 
Siri har många fina omkring sig men vemodet i själen finns där. Nästan hela tiden. 

Sju tusen steg är en fin, vemodig, varsam berättelse om Siri, om hennes oro och om hennes familj. Det är lätt att känna igen sig och bli både varm och lite ledsen i själen. Lite spirande ungdomskärlek finns med men allra mest den taggiga svartsjukan. 

Den norrländska miljön i boken känns viktig, snön och stjärnorna, hockeyn och skotern. Och så en riktig bokhandel! 

Det öppna slutet bäddar för en fortsättning. Jag vill gärna läsa mer om Siri. 

Bo R Holmberg har skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker. 2004 fick han Augustpriset för Eddie Bolander och jag.