om detta talar man endast med kaniner

"Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast." Så börjar bilderboken Om detta talar men endast med kaniner av Anna Höglund, boken som öppnar en lucka in i självaste själen som gör att många börjar bläddra i den och sedan bara stannar upp och får något inåtvänt i blicken. Den är liksom både hjärtskärande och ljuvlig på samma gång. Detta är en bilderbok för ungdomar, unga vuxna och vuxna vuxna som någon gång mött på att inte bli tagen på allvar. Att någon gång upplevt sig stå lite vid sidan av. Att inte vara som alla.

Kaninen minns inte sin barndom, minns ingen lycka. Men drömmer ibland om att höra ihop. Men... Hur vet man hur det borde ha varit?
Kaninens föräldrar är närstående men avståndet är milsvitt. Samhörighet måste vara något man hittar inom sig själv, men hur? Om allt faktiskt känns meningslöst? Kanske finns det andra som kännt samma sak. Då  blir det nästan som en gemenskap.

Men att det faktiskt finns en gräns för vad man orkar med. Man får bli bra på att säga nej! Men inte så bra att man glömmer hur man säger ja. Inte isolera sig, bli helt inåtvänd. Men behöver ibland vara ensam för att inte tunnas ut,

"Var inte så känslig, säger mamma. Det är lätt att säga. Tror hon att det är frivilligt? Tror hon att det är något man väljer?"

Vissa dagar har kaninen en stor gaffel inkörd i magen som vrider om tarmspagettin. Vrid, vriid. Morfar brukade säga att rädsla bara är en vana från förr i tiden, när vi hade många fiender som vi behövde var rädda för. Nu för tiden bor vi i hus och rädslan fyller ingen verklig funktion längre.
Men...ingenting kan bara vara bra. Bakom det roliga vilar en skugga av sorgsenhet som syns om man vrider lite på det.
Man är alla sina åldrar säger morfar. Därför blir det bättre och bättre ju äldre man blir. "Vilket skämt. Först ska man kämpa hela livet och sedan när det äntligen börjar kännas bra, då ska man dö".

Det är som det är bara. Man är nog sin egen värsta fiende funderar kaninen men om allt är sin motsats så kan man samtidigt vara sin egen bästa vän.
I slutet på boken så känns det hoppfullt och ljus. För bakom de mörka stammarna skymtar gryningen och i skogen, om man tittar riktigt noga så kan man se många kaniner.

Anna Höglund fick med denna bok priset "Snöbollen - Årets svenska bilderbok 2013".
Ett modigt verk, många referenser till andra konstverk och en storartad berättelse. En estetiskt tilltalande bok som med färg, form och uttryck har allt man kan begära av en bilderbok. Grattis till er som ännu inte läst!