Miqi opponerar på Slobodans dikt i skolan. En dikt om koltrastssång. Som om någon skulle veta vad det är. Men Slobodan vet hur en koltrast ser ut. Berättar.
Sen ser de Måsen för första gången. Faktiskt två stycken som cirklar i skyn. Tänk ändå... de måste komma från havet. Måsarna har sett havet. Det är också första gången som Miqi möter Estrid. Utan att förstå vem hon är.
Folket bestämmer, genom de nya reglerna. Inga pengar finns, man får inte lön när man arbetar, man får inte äga något, alla är vegetarianer, man får inte behålla sina barn. Det finns ingen svartsjuka, ingen kriminalitet...men alla måste vara glada och nöjda och ...dricka vattnet. Människan formar samhället. Samhället formar människan. Som ett mantra upprepas avarterna; girigheten, lättjan, omoralen, hedern och egoismen som drev det gamla riket i graven. Nu är det goda samhället, drömmen har blivit verklighet. Paradiset på jorden.
Miqi vill opponera men inser att det bara blir trassligheter. Hon vill sluta dricka det beordrade vattnet.
Hon träffar Nguyen, som blivit Tjänare. De pratar reglerna. Hon har honom i sig. Det känns ovant.
Slobodan blir ledsen fastän svartsjukan inte finns. Men sanningen finns. Hon kunde ju ha berättat.
Utmarkerna lockar. Det är ett bra ställe att vara ensam på. Att tänka. Kanske få se måsen. Igen. Och där finns en bäck med klart, friskt vatten. Som smakar vatten.
Miqi ser med klarare ögon. Hon vill veta vad som finns bortom Utmarkerna. Finns något bortom. Finns det en mur.
Allt förändras när hon träffar Bob och berättar om måsarna och om Estrid och om allt.
Otopia är en bok som får en att tänka på ansvar för utveckling och framtid. En Svennebok men med oklart slut. En dystopia över utopin.
Per Nilsson har aldrig gjort det enkelt för läsaren. Inte att det är svårläst. Tvärtom. Vackert avskalat poetiskt språk, fina personskildringar. Men det är svårt att sluta tänka på den här boken.
Otopia är en bok som ställer frågorna men inte ger svaren. Vi måste tänka själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar