tisdag 8 september 2015

Saras vingar


Det är november, grått. Den lilla rödhaken sitter och betraktar världen, rälsen, taggtråden, soldaterna på vakt. 
När tåget kommer ser det ut som ett godståg med många vagnar. Soldaterna börjar springa, hundarna skäller och vagnarna slås upp. Kvinnor och barn och gamla, skräckslagna på led. 

Rödhaken får syn på den lilla smala flickan med de stora ögonen. Hon har en blå klänning och ett blått hårband kanske sex, sju år. Titta mamma, en rödhake, viskar flickan  innan mamman brutalt blir ivägdragen av en soldat. De blir åtskilda trots moderns skrik och flickans stumma skräck. 
Rödhaken bestämmer sig för att aldrig lämna flickan ensam! Flickan måste lämna sin klänning, sitt hårband och sitt vackra mörka hår. Rödhaken ser och tröstar, smeker. Kvittrar i hennes öra tills hon somnar. Samlar lite ätbart; brödsmulor, potatisskal, men Sara blir allt svagare och blekare, allt mer lik en fågelunge. 
En morgon finner rödhaken flickan i ett led av barn, framför dem en hög skorsten med rök. Flickan lyfter armarna och ler lite svagt när hon får se rödhaken. Rödhaken bestämmer sig för att låna henne sina vingar. 

Saras vingar är en vacker och smärtsam bok om det allra värsta. En bok för att vi inte ska glömma. Det som några förnekar och som aldrig får hända igen. 

En allålders-bilderbok med text av den italienska författaren Lorenza Farina och med stilrena, gripande och mycket starka illustrationer av Sonia M.L Possentini. Färgskalan i svart-vitt med de röda rödhake-inslagen som varm kontrast till det hårda och brutala är kongenial! 
Den varsamt översatta texten står Camilla Storskog för. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar