Jag vill inte möta världen i tårar

Det är 90-tal och Kramfors. Sanna är tonåring och kär i Johnny som har bil och coolt liv men han är inte särskilt intresserad av Sanna. Det är däremot  hans brorsa Micke. 

Bästakompisen Marie och Sanna åker mycket bil. Runt, runt, runt i stan. Olika bilar, olika killar. Det händer inget särskilt men det är okej. Jo, Marie blir ihop med Patrik, med Robert är det hänt och över sedan länge. Marie gör slut med Patrik för att bli ihop med Andreas. Det verkar stabilt.  De vill vara med varandra hela tiden och det är tråkigt. Andreas är lite trist och fram för allt är han inte kompis med Johnny. Det är nog hans största nackdel.   

Johnny kör bilar som inte är hans, som han inte får lov att köra. Alltså Johnny snor bilar, tjuvkopplar och stjäl  dem, eller han sabbar dem inte, han lånar dem en stund. 

Så försvinner Johnny - han har hamnat ordentligt i trubbel. 

Det har också Sannas älskade farbror Ted gjort. Så mycket trubbel att det blir behandlingshem. Flera månader. Sanna hälsar på honom varje vecka. Dom lirar gitarr. 

När Rebecka dyker upp i Kramfors händer det något stort i Sannas liv. Rebecka peppar att hon ska känna de tre stora S:n, Stark, Stolt och Självständig men Sanna tänker Smink, Sprit och Släppa det som varit. Fast det dröjer ett tag innan hon fattar. Innan hon vågar släppa taget och känna efter vad hon känner. För Rebecka. 

Jag vill inte möta världen i tårar är så mycket inland, så mycket  ungdomsvåndor, så mycket Kramfors. En hel del Fucking Åmål också. 

Sara Wikman har lyckats fånga stämning och dialog på ett tonsäkert och inkännande sätt. Droger och festerna avlöser varandra och det kan hända att en strängare redaktör skulle ha strukit någon. Men det stör inte så mycket. Språket flyter på bra och personskildringen är utmärkt. Hade boken bara haft ett mer spännande omslag skulle läsarna kunnat bli många fler.