Alice Peasbody levde under den viktorianska eran i England. Det var en tid då sotare kunde skicka upp små barn i skorstenarna för att sota och den tid då lärare slog vänsterhänta barn tills de lärde sig skriva med höger hand. På den här tiden hade kvinnorna inte rösträtt och folk kunde gå på Freak Show för att se och skratta åt mannen med elefantansikte eller de siamesiska tvillingarna som satt ihop vid höften.
På många sätt en förfärlig tid men också en tid av förändringar. Saker och ting kan förändras till det bättre när godhjärtade människor kämpar för det. Alice Peasbody var en av de här godhjärtade människorna. Men det tog en lång tid innan hon förstod det.
Alice hade två namn. Hennes rätta namn Alice Peasbody och så hade hon ett öknamn som barnen gav henne: Månansiktet. De kallade henne så för att hon saknade näsa. En del vuxna kunde till och med säga till hennes föräldrar att gömma henne. "Uch hon är ju ett monster!" Många skrattade åt henne och retade henne för att hon inte kunde känna lukter.
Alice började klä sig i grå kläder för att inte synas eller gå med huva för att dölja sig för folk. Alice tyckte bättre om natten och mörkret som var vänligt mot henne.
När Alice var tolv år gick hon på cirkus och fick se en clown och upptäckte då hans lösnäsa. Nästa dag gick hon med sina föräldrar till en doktor för att be om att få en lösnäsa. Hon fick snart en näsa av porslin som satt fast på ett par glasögon.
Några år senare dog bägge hennes föräldrar i en olycka och Alice började jobba på ett advokatkontor. Där blev hon vän med Daisy som älskade ord men var urusel på att stava. Från sitt fönster kunde hon också se hur den lille pojken Ben blev slagen och hunsad av sin sotarmästare. Han fick knappt något att äta för att han lättare skulle ta sig upp i skorstenarna. Bens arbetsgivare var ofta berusad. Han var grym och elak. Alice bestämde sig för att rädda pojken och skrämma hans chef. Hennes ansikte kunde ju faktiskt hjälpa henne.
Flickan utan näsa är som en saga. Vacker och vemodig. Sorglig och rörande. En fin berättelse om moral och klokhet och när den svage får revansch utan att ge igen.
Boken är rikligt illustrerad av Gary Blythe och texten översatt av Helena Olsson. En liten högläsningspärla helt enkelt.
Pappa har bråttom, mamma gråter och Nino är ensam. Hon fattade att de skulle skilja sig långt innan de berättade. Nu ska de sälja radhuset och köpa två lägenheter. Nino kommer att flytta mellan mamma och pappa hela tiden, hon kommer inte att bo någonstans, bara vara mittemellan. Så tänker Nino innan hon vet något om lägenheten i det mörkgröna och gamla huset med spetsigt tak. Lägenheten som heter Dödsbo och som är proppfull med grejer och gamla möbler. Ni kan sälja rubbet säjer mäklaren. Lägenheten har "Stora möjligheter" säger han. "Bra pris!"
Nino tycker att det är lite mysigt och öppnar en garderobsdörr i vardagsrummet. Konstigt ställe att ha en garderob på tänker hon men därinnanför finns ett likadant men spegelvänt vardagsrum. En brasa knastrar i kakelugnen och ljus glimmar i kristallkronan. Någon rör sig. En hostning och gäspning från fåtöljen. En kvinna i svart klänning reser sig upp. Nino backar snabbt ut därifrån.
Nino och mamma flyttar in en månad senare. På höstlovet. Deras radhus blev sålt på nolltid och pappa bor hos en kompis så länge. Mamma suckar och gråter, vill inte flytta till en sunkig lägenhet med murriga tapeter. Som att bo på en loppis. Högst upp i ett gammalt skrutthus. Utan hiss. Och med en massa kajor som väsnas utanför.
Nino bär flyttlådor, räknar trappor, suckar. Stöter ihop med en kille som hjälper till att bära. Han heter David och bor en trappa ner. Kul tycker han. Nino. Not. Hon vill att allt ska vara som förut. Med pappa och mamma och radhus och inte byta skola.
På kvällen är det svårt att somna. Trädgrenarna rör sig i vinden. Kajorna har tystnat. Så mittemellan vakenhet och sömn hör hon rösterna. Två barn som pratar med varandra, som skrattar. Bro bro breja, stockar och stenar, alla goda renar.... Ingen slipper härfram...Nino sätter sig upp, tittar på mobilen. det är snart midnatt. Vilka barn får vara uppe så här sent?
Nino frågar mamma nästa dag om hon också hörde barnen igår. Men här bor ju bara gamla människor säger mamma, det sa ju din kompis igår. Det måste vara från huset bredvid. Mamma rusar iväg till jobbet. Nino är ledig från skolan. Det är höstlov.
Det blir inget händelselöst lov precis.
Mia Öström har skrivit en slukarrysare med lockande titel och läskigt omslag. En bok som både kan fungera utmärkt som högläsning eller som egenläsning. Med absolut språkgehör, korta kapitel och cliffhangers blir det här en riktig bladvändare. "Bara ett kapitel till?"
Frallan heter egentligen Fransesca Fransson men alla kallar henne för Frallan. Alla utom mormor. Mormor kallar henne för Gullfisen, Smartkakan eller Kraken Kakansson eller lite vad som helst. Frallan bor med mamma och mormor, fast mormor bor i ett eget hus.
Hos mormor får man vara och göra lite hur som helst, hon har så många och roliga saker. Hon har nästan alltid just det man behöver. Om hon letar lite grann.
Hos mormor får Frallan tjocka falukorvsskivor till lunch, som man inte behöver steka. Det är onödigt tycker mormor. Blir man inte mätt får Frallan glass till efterrätt. Mormor har också växthus av glas där det blir de godaste gurkorna, tomaterna och vindruvorna.
Mormor är väldigt glömsk och ganska rolig. Men Frallans mamma blir tokig på mormor. Sin egen mamma alltså. Tänk om hon glömmer att stänga av spisen, säger mamma. - Men mormor använder ju inte spisen säger Frallan. Då blir mamma ännu argare på mormor.
Men idag är inte mamma arg för det är den bästa dagen. Det är tävlingsdag! Frallan och mamma älskar att tävla.
Reglerna är viktiga. Man får välja tre grenar var och man får INTE fuska. Den som förlorar får INTE blir sur på den som vinner. (det är en supersvår regel tycker mamma också)
Frallan funderar på att välja balansgång, baklängesspring och högsta tornet. Mamma kommer nog att välja tråkiga grenar som längdhopp och att diska på tid. Tror Frallan.
Mormor ska vara domare! Nu gäller det att ladda för TÄVLINGSDAGEN.
Sara Ohlsson har skrivit en superrolig och fantasifull girl-powerbok. Man fnissar och gapskrattar och blir inspirerad. Bilderna av Lisen Adbåge är lika fnissiga och inspirerande. Det går inte att inte tänka Loranga och Mazarin när man läser, men Frallan och hennes mamma och mormor är alldeles sin egna berättelse. En fin, varm, rolig, lagom lång högläsningsbok för förskoleåldern. Jag vill också ha en tävlingsdag. Och. Tänk ändå om man hade en fem, sex-åring i närheten. Att läsa högt för. NU!
