Ondvinter

Mitt i sommaren läser jag Ondvinter, första delen i en ny svensk fantasyserie, "Berättelsen om blodet".
När kajorna flyger tysta blir det ondvinter, iskylan sprider sig och när den når hjärtat förändras man som människa - man hamnar i Vinterkungens våld, det berättar Kist-Maja för tvillingarna Sunia och Wulf. Hon berättar också att de är "av Blodet".
Barnens far "Atta" ger sig ut på en vargjakt och kommer hem efter tio dagar svårt sårad och skadad. Kort därefter dör fadern men lämnar efter sig en nyckel och uppmaningar att söka efter alla tre bitar.
Syskonen tvingas snart ge sig av hemifrån efter en obehaglig snöstorm och galgmäns jakt. Nu väntar fler faror. Korsväg, grim och årsgång. Bergsfrun hjälper, räddar och och visar. När hirdmännen kommer uppdagas sanningen om deras far och om Kejsarens död.
Då traditionen kräver att flickor och pojkar ska ha olika roller innebär det att de ska skiljas åt. Wulf ska följa hirdmännen och Suina stanna hos Bergsfrun...men syskonen vill annat.

Jag tycker att boken är spännande, språket är vackert och det är positivt att den känns nordiskt sagobetonad. Men i början av läsningen störs jag av något med berättarperspektivet som är i vi-form. Det ger sig när Sunia får ordet i senare delen av berättelsen.
Många unga fantasyläsare kommer att gilla den här serien. Anders Björkelid som är författaren, arbetar också som gymnasielärare.