Sonya Harnett äger!

Jag har läst två så bra böcker att jag känner mig lycklig. Bägge är skrivna av Sonya Harnett och i varsam översättning av Helena Ridelberg.

Fjäril är en familjetragedi om Plum, egentligen Ariella, 14 år och just i gränslandet mellan barn och ung vuxen. Hon är inte bekväm i sin kropp, har inte några riktiga vänner, känner sig klumpig och fel. Hon är sladdbarn med två äldre bröder som bor kvar hemma fast de har passerat tonåren och borde ha flyttat för ett bra tag sedan.
Plum känner sig ensam och ledsen men finner tröst och kraft i några småsaker som hon har i en portfölj under sängen; ett glaslamm, ett armband, en medaljong, en jojo, ett mynt och ett ABBA-märke.
Och så finns grannfrun där, den unga trevliga, vackra och smala Maureen, som ger henne styrka att säga ifrån, som ger henne bantningsråd som får henne att byta namn som lyssnar på henne och peppar. Som ser henne som den hon kanske skulle kunna bli, en blivande fotomodell.
Nu närmar sig födelsedagen och Plum planerar för en riktigt fin födelsedagsfest...
Kompisarna verkar dock mer intresserade av hennes coola storebrorsor än av henne. Maureen också.
Det skapas en Revolutionary Road-stämning, om ni förstår, med Plum som spelpjäs.

Fjäril är en riktig realityrysare i bästa Joyce Carol Oatesanda. Den bästa Sonya Hartnettboken jag läst hittills.

Torsdagsbarn (Atrium förlag 2010) är svartare, svårare, mörkare, men också så vansinnigt bra att man bara älskar.
Boken utspelar sig på landsbygden i Australien under 1930-talets tuffa tider med hunger, arbetslöshet och fattigdom. Harper är historiens berättare och mellanbarnet i den stora familjen Flute. Tin är 4 år, torsdagsbarn och förlorar sin mammas uppmärksamhet den dagen då hans lillebror föds. Vid historiens början när det nya syskonet precis är på väg så ber far Harper att ta hand om Tin. De går ner till bäcken och så händer katastrofen, en strandbank rasar över honom. Tin bergravs i lermassa, Harper blir såklart vettskrämd och rusar hem efter hjälp. När sedan Tin själv löser hela situationen genom sin stora grävatalang så blir det första startskottet till hans forsatta grävning.
Om dagarna försvinner han under husets veranda och börjar gräva gångar, långa labyrinter och hemliga tunnlar. Ingen annan tar sig ned. Tin verkar behöva mörket och grävandet lika mycket som andra behöver frisk luft och sol på huvudknoppen.

Storasyster Harper är övertygad om att Tin är född till att gräva. Varför han gör det får ingen egentlig förklaring, han skyr människor och beröring. Han talar inte egentligen men verkar ha en otroligt stark hörsel som gör att han plötsligt dyker upp vid ett par tillfällen då han verkligen behövs.
Boken innehåller många historier och lager och kräver nog en eller ett par omläsningar för att man helt ska förstå eller för att nya världar ska öppnas.
Sonya Hartnett säger själv att hon skriver för "unga intelligenta ensamvargar". Här finns inget ytligt eller konventionellt. Sonya Hartnett skriver för "de klyftiga, för de smartaste av de smarta".