Varje dag går en pojke ut i trädgården för att se om det ligger några råttdöingar och väntar på begravning. Jojomensan. idag var det tre stycken. Då blir det snart tjugotre, tjugofyra, tjugofem kors i marken. En hel liten begravningsplats bakom syrenbuskarna.
"Råttornas gud som bor i himlen, ta emot den hör själen och förlåt min pappa. Amen!" mässar pojken då en röst i buskarna väser...Vad gör du? Plötsligt står där en flicka, Britta, och tittar på begravningsakten. Pojken blir lite generad men när Britta tycker att det är fränt så känns det mycket bättre. Vad betyder fränt, egentligen?
Pojken visar var pappan tömmer råttfällorna. På andra sidan dasset. Britta stirrar och får kattögon för det får man när man stirrar för länge på bajs...Ähh!
Pojken är bestämd. Inga döda råttor får försvinna eller bli uppätna. För då kommer inte råttornas själar till himlen. Men det är just det! Han har glömt att begrava de sista två och ...ve och fasa. En död råtta har fösvunnit. Nån har snott den!
Men ... vad gör det när Britta vill undersöka gården och huset lite mer. Spegelleken är cool. Man kan se sig själv i taket och rakt in i himlen.
Råttorna kan man gräva upp när själarna har flugit iväg, tycker Britta. Då är det bara skelettet kvar och det kan bli ett helt skelettmuseum till nästa gång de träffas. Hon och "Själarnas konung"
Bilderboken passar för "filosofiåldern". Den tiden när man har frågor om allt, stort som smått och där man verkligen vill få svar. Några svar får man kanske inte direkt i denna boken men det finns gått om tillfällen att fundera. Över livet och döden och hela alltet. Jag tycker om boken, både layout och innehåll. Allt skrivs inte på näsan men jag får samma varma magkänsla som i Ulf Nilssons böcker, många med samma tema. Texten är poetisk ("och jag var aldrig riktigt ensam när det kvittrade"), innehållet filosofiskt och bilderna förstärker både handlingen och känslan. Jag gillar den försiktige pojken och den några år äldre och betydligt tuffare, stadstjejen Britta. Deras kanske, högst tillfälliga, vänskap sätter myror i huvudet. På dem båda.
Sara Gimbergssons illustrationer i gouache och blyterts är lågmälda. Hon har en egen konstnärlig stil som passar perfekt i detta minidrama.
Författaren Bengt-Erik Engholm har givit ut ett tiotal böcker och vid sidan av det egna skrivandet hållar han skrivarkurser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar