På Enahandavägen är det tisdag för tjugosjunde gången detta år. I zebralflocken gör de som de brukar, särskilt de som bor i hus 22. För där bor Enis och Treo, sitter vid samma bord som vanligt, dricker samma gamla te och äter samma slags smörgås som varje vanlig vardag.
Enis myser och nynnar. Treo muttrar och slamrar. Han vill inte göra samma gamla vanliga. När Enis går iväg för att köpa skorpor så klampar Treo iväg till sängen och suckar och tänker på hur trist och VANLIGT allting är. men... Då hörs ett mystiskt ljud från garderoben och ut skuttar en helt annan slags Enis. En bus-och-sprall-Enis.
Det här blir en rolig dag, fnissar Treo. De leker inte-nudda-golven, bada-hovarna-i-vasken-leken, de sprallar runt och provar kläder, krånglar till varje liten sak. De målar på huset och klättrar upp på taket. Det är bara såå ovanligt kul och tramsigt.
Efter ett tag så känner Treo ett välbekant kurr i magen och längtar efter helt vanligt fika. Men ååå Enis som inte ens har hunnit handla godaste skorporna...
Slutet på historien är både lite oväntat och skönt. Man kan andas ut efter hela-havet-stormar och ta det lite lugnt och ha det alldeles vanligt igen. Nästan. Minus heter den nya lek-kompisen och tack-och-lov att Enis är helt som vanligt.
Temat med rutiner och tristess är välkänt. Att hoppa över skaklarna i ett rutinförhållande är inte heller helt ovanligt. Det ovanliga är att inte ens märka vem man hoppar runt med.
Maria Nilsson Thore, som står både för bild och text, har verkligen har utnyttjat bilderbokens unika möjligheter genom att använd färg och form på hela uppslagen. Det finns inte en vit fläck, texten är placerad inne i bilderna på fiiffigt sätt. Formen och ränderna förstärker och ger uttryck både för tristessen och så småningom för fläkten. Zebrorna är vackra och roliga.
Treo, Enis och En till är en bok att läsas om och om igen för här finns mycket att upptäcka, både i orden och i bilden. Den sparsmakade texten är njutbar och manar till eftertänksamhet. Bilderna förmedlar stämningen och känslan av att det ibland kan det vara riktigt kul att ha tråkigt.
När det äntligen är helt vanligt igen så känns det helt okej."Man behöver inte krångla till det säger Treo och tar en kringla till".
Enis myser och nynnar. Treo muttrar och slamrar. Han vill inte göra samma gamla vanliga. När Enis går iväg för att köpa skorpor så klampar Treo iväg till sängen och suckar och tänker på hur trist och VANLIGT allting är. men... Då hörs ett mystiskt ljud från garderoben och ut skuttar en helt annan slags Enis. En bus-och-sprall-Enis.
Det här blir en rolig dag, fnissar Treo. De leker inte-nudda-golven, bada-hovarna-i-vasken-leken, de sprallar runt och provar kläder, krånglar till varje liten sak. De målar på huset och klättrar upp på taket. Det är bara såå ovanligt kul och tramsigt.
Efter ett tag så känner Treo ett välbekant kurr i magen och längtar efter helt vanligt fika. Men ååå Enis som inte ens har hunnit handla godaste skorporna...
Temat med rutiner och tristess är välkänt. Att hoppa över skaklarna i ett rutinförhållande är inte heller helt ovanligt. Det ovanliga är att inte ens märka vem man hoppar runt med.
Maria Nilsson Thore, som står både för bild och text, har verkligen har utnyttjat bilderbokens unika möjligheter genom att använd färg och form på hela uppslagen. Det finns inte en vit fläck, texten är placerad inne i bilderna på fiiffigt sätt. Formen och ränderna förstärker och ger uttryck både för tristessen och så småningom för fläkten. Zebrorna är vackra och roliga.
Treo, Enis och En till är en bok att läsas om och om igen för här finns mycket att upptäcka, både i orden och i bilden. Den sparsmakade texten är njutbar och manar till eftertänksamhet. Bilderna förmedlar stämningen och känslan av att det ibland kan det vara riktigt kul att ha tråkigt.
När det äntligen är helt vanligt igen så känns det helt okej."Man behöver inte krångla till det säger Treo och tar en kringla till".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar