Pojken i paddan och jag av Jonatan Järvi

Valle är en kille som alltid har blåmärken. Som han försöker dölja därhemma. Det är Onders, eller Anders som han egentligen heter, som är värst. Förut nöjde han sig med att nypas och säga fula saker. Men nu slår han hårt, hårt och kallar honom Dockan så att alla skrattar. Onders är värre än värst och Valle har ont i magen varje dag men aldrig att han skulle berätta något därhemma. 

 Valle har fått pappas gamla padda och han brukar sitta och spela för att få tiden att gå. Men en dag händer något. Skärmen blixtrar till och ett pojkansikte fladdrar till. En pojke som vinkar och faktiskt kan prata från paddan. För pojken kan Valle berätta om det jobbiga. 

Nästa dag i skolan är Onders ännu värre. Han tar Valles nya mössa och hotar att ta jackan också. - Du ska inte ha finare kläder än vad jag har, snäser han. 
Valle blir arg men mest rädd. Han börjar skolka och ljuga om friluftsdagar och fågelholkar och allt möjligt. Aldrig att han skulle berätta för mamma och pappa. 

Pojken i paddan vill hjälpa. Tillsammans bestämmer de att Valle inte ska stänga av paddan på hela dagen så att pojken kan se vad som händer i skolan. Av pojken, som får namnet Bruno, blir Valle stärkt och får självförtroende men Onders fortsätter jävlas. Klipper sönder Valles jacka, slåss och hånar. Mobbingen fortsätter ända tills klassen får en nu lärare som  faktiskt ser vad som händer och reagerar.  

Valle är bra på flera saker. Han är bra på matte och att skriva och han är kan springa supersnabbt. En dag utmanar han Onders på löpning. Myran är domare. 

Jonatan Järvi har skrivit en hjärtskärande bok om mobbning. Det som Valle är med om är knappast på något sätt unikt. Inte heller att lärare väljer att blunda. Hoppas att boken blir en högläsningshöjdare i skolan. Jag spoilar att boken har ett lyckligt slut... LÄS!