
Mellanstadieläraren Karin Karlsson hatar barn. Och hon är storsint nog att hata alla barn, stora som små, söta som fula, pojkar som flickor. När hon bestämde sig att bli lärare trodde hon att hon älskade barn. Det sa hon till alla. Karin Karlsson gillade inte vuxna men snart insåg hon att barn var ännu värre. Men hon upptäckte också ganska snart att det var bra att jobba som lärare om man hatar barn. Det upptäckte Karin Karlsson när hon en dag råkade öppna dörren rakt i ansiket på en pojke så han började blöda näsblod. De andra läraren sprang fram och började torka och trösta och plåstra. Men Karin Karlsson stod bara och tittade på. De andra trodde att hon var chockad men själv insåg hon att hon njöt av att se pojken blöda.
Nu är det tre nya barn som börjar i Karin Karlssons klass. Det är Harald, Dimitris och Sofia. Hon ska knäcka dem och hon gör det raffinerat och med låtsassnälla metoder. Men…hämnden är ljuv. Petter Lidbeck är lite av en svensk Roald Dahl.
2 kommentarer:
Haha. Det har hänt fler än en gång att du skriver om en bok jag just har läst, eller håller på att läsa. Nu har det hänt igen :-) Jag hade lite svårt för titeln först men jag läste boken ändå. Nu läser jag den för andra gången. Den är nästan ännu bättre denna gång!
Ja, jag gillar den skarpt. Titeln är magstark om man är lärare förstås. / Annika
Skicka en kommentar