onsdag 29 december 2010

Bullerskaft och andra sagor

Bullerskaft och andra sagor är en helläcker sagobok i stort format med tjockt härligt papper, återberättade och illustrerade av den egensinnige och humoristiska bilderbokskonstnären och författaren Tony Ross, välkänd för många, med sina i, svenska mått mätt, smått drastiska bilderböcker.


När han nu tar sig an sju sagor från den engelska, tyska och franska sagoskatten så blir det roligt och galet och helt utan pekpinnar.
Perfekt, för bra sagor behövs men inte den moral som känns både förlegad och fördummande. Bilderna förstärker den humoristiska tonen och gör prinsar och prinsessor lite galnare, lite mer mänskliga och odjuren tokigare och spralligare. Coolt!


De sagor som är med är; Lurifaxen, Stadsmusikanterna från Bremen, Sötgröten, Bullerskaft, Prins Hyacint, Feernas gåva och Skönheten och Odjuret.

Tony Ross + sagor = SANT!

tisdag 28 december 2010

Här ligger jag och blöder

Augustprisvinnaren har låtit vänta på sig. "Här ligger jag och blöder" har varit slut på förlaget och beställningen dröjer.
Till slut dyker den då upp på bibblan och jag kastar mig över. Slukar ..och visdomsorden "den som väntar på något gott... " stämmer!

En dramatisk början med avsågad tumme, mycket blod, mycket smärta, avsvimmade klasskamrater, plain vidrigt... sjukhus, bedövning, stygn, bandage, värktabeletter, en pappa som reagerar helknäppt, tror att Maja gjort det med flit. MED FLIT! Tror att hon inte kan verbalisera sin ångest! Vad har han gått för kurs, vilka jävla böcker har han läst??

Maja tror inte sina öron när pappa häver ur sig om hon sågat av sig tummen med flit. Men nu är det snart mamma-helg i Norrköping. Dock finns det en hake.
Mamma har inte hört av sig. Hon svarar inte på mobilen, inte på mailen. Hon väntar inte på stationen när Maja kommer. En malande oro blir värre och värre.

Maja möts av en tom lägenhet. Inga spår, inga meddelanden och mobilen ligger tyst i sovrummet. Mobilen som mamma alltid hade med sig. Ligger tyst hemma.
Maja väljer att vänta, att inte berätta, inte för pappa, inte för kompisen Enzo. Hamnar istället på fet fest hos mammas granne, gör succé som DJ och träffar tjugoårige supercoole bilfixaren Justin med rosarutiga byxor och samma frisyr som Maja. Tillsammans med Justin glömmer hon mamma och avsågade kroppsdelar. Ett tag.

Boken är underbar. Rolig. Helknäpp. Språkekvilibristisk. Spännande som en deckare, romantisk och sorglig på samma gång.
Hur sjutton fick hon till det, Jenny Jägerfeld? Men genialt är det! Augustpriset som en schmäck! Ett slags nu jävlar!

onsdag 22 december 2010

Den tredje grottans hemlighet

P-O Enquist har skrivit en härlig äventyrsberättelse , en fortsättning på sin första barnbok, De tre grottornas berg (2003) om morfar PO och barnbarnen Marcus, Mina och Gabriel.

Morfar PO, Gunilla och hunden Pelle har alla barnbarnen under sin "ledning och omsorg" i sommarhuset under de tre grottornas berg i västra Värmland.

Vid en fisketur i sjön Vällen får morfar och barnen syn på ett, till synes, övergivet tält. De går i land och undersöker. Om de vetat konsekvenserna av vad de skulle finna, skulle de kanske inte gått in i tältet. Men nu gör dom det och morfar hittar ett vitt pulver och en bok som får honom att svära (fast han vet hur syndigt det är och hans stränga mamma förbjöd honom att svära när han var liten) Alltså är det mycket allvarligt! Förstår barnbarnen Gabriel, Marcus och Mina. Deras lilla fiskebåt blir sånär rammade av en motorbåt och Gabriel får napp som tillfälligtvis räddar dem ur den svåra situationen.

Väl hemma får de ett hotfullt telefonsamtal mitt i natten och Marcus funderar på om hans tre särskilda färdigheter kan var till någon hjälp; Enhandsapplåd, Stå skyltdocka och Snyfta i mörket, men tvivlar starkt.

Morfar har tidigare i sommar avgett ett heligt löfte att återigen göra en expedition (den första utmynnade i benbrott och diverse äventyrligheter som finns beskrivet i första boken) till De tre grottornas berg. Men det var långt innan detta med tältet, boken och svordomen. Ett löfte är ett löfte och vargens ylande kallar på dem och de ger sig av med sovsäckar och mat för tre dagar.

Det blir ganska snart skarpt läge och då tar Mina kommandot och får god hjälp av starka naturkrafter i form av björn, varg och orm. Mormor Gunilla inser det farliga när hon försöker att nå äventyrarna med mobiltelefon och blir avbruten på ryska. Knarksmugglare är inte att leka med!

Som högläsningsbok kommer man att ha rejält roligt, det är många blinkningar till POs vuxenböcker, det är humor och äventyr i en salig blandning. PO Enquist särskilda omtagningar och lite gammaldags språk är omisskännligt. Man hör hans röst när man läser. Katarina Strömgård står för de fina illustrationerna. Morfar är bildlik. Eller hur?

onsdag 15 december 2010

Vitas hemlighet

Vita går i första klass och bor med sin mamma i samma hus med en pizzeria. Pizzeria Amore. Doften av pizza gör att hon längtar. Längtar till Italien, till sin pappa och till hans nya familj.

Doften sätter sig också i hennes ytterkläder. Otto i skolan gillar både Capriccosadoften och Vita.
Men Vita vet att pizzorna i Italien smakar mycket bättre.

Nu har börja hända mystiska saker i Vitas hus. Det ser ut som det står någon bakom persiennerna i kontoret i pizzerian och spionerar på Vita när hon är ute och leker. Ett spöke? Mamma tror inte det.
Men när Vita vaknar mitt i natten och det hörs ett ylande från nedervåningen blir hon riktigt rädd. Vrålet hörs upp genom golvet. Ett jämrande gnäll. Det hörs som en varg eller något ännu värre. En varulv? Mamma hör inget och Vita vågar inte gå upp och in till mamma.

Kerstin Lundberg Hahn har tidigare skrivit fina och populära barndeckare. Det här en bok för något yngre barn, en mycket fin högläsningsbok om livets väsentligheter. De härliga illustrationerna har Maria Nilsson Thore gjort.

måndag 13 december 2010

Vinterns härligaste högläsningsbok

Tonje är enda barnet i Glimmerdalen. Hon bor med sin pappa som är bonde och med mamma som oftast är på jobbresa, just nu som havsforskare på Grönland.

Tonjes bästa kompis är Gubben Gunnvald och han är den bästa vän man kan ha. Han spelar fiol, kokar världens godaste saft och har alltid stora härliga projekt på gång i sin snickarverkstad.

Nu har han kommit på att bygga den perfekta rattkälken som ska vara "lika stabil som en bilfärja lika snabb som en motorcykel och lika vacker som Gunnvalds döda farmor". Det är Tonje som är testförare och det går hon in för med full fart och stort självförtroende. Det går som ett huj genom hela byn och ända fram till campingen. Men där finns en person som inte gillar barn överhuvudtaget och särskilt inte Tonje. Han heter Klaus Haugen och är den argsinte ägaren till hela campingen.
Gunnvald råkar olyckligtvis bryta benet och hamnar på sjukhus. Han tror att han är riktigt illa ute och skriver ett brev som får betydande konsekvenser för hela byn. Gunnvald har nämligen en vuxen dotter som en dag dyker upp. Och hon planerar att sälja hela Gunnvalds vackra gård. Till Klaus Haugen.
Maria Parr är en prisbelönt norsk författare som gjort dundersuccé med Våffelhjärtat (2007) och nu med Tonje och det hemliga brevet (2010). Tonje jämförs med Pippi och med Anne på Grönkulla. Ett rödhårigt yrväder, starkt självförtroende och stark vilja. En riktigt härlig högläsningsbok med hög spännings- och mysfaktor. Vinterns bästa!

fredag 10 december 2010

Den stora hamstermassakern

En förfärlig titel på en bok med precis det förfärlig innehållet som titeln anger.

Men tro det eller ej, det här en galet rolig bok om Anna och Tom som tjatat och tjatat och tjatat på sin mamma om att få köpa hamstrar som husdjur. Mamma verkar obeveklig och mormor berättar delvis anledningen till detta motstånd men till slut ger mamma ändå med sig och barnen får köpa två dvärghamstrar.
Två honor. Garanterat! Honor.
Trots denna garanti så blir den ena hamstern tjockare och tjockare och vips en dag så finns där tio små, pyttesmå ungar. Kan det månne vara obefläckad avelse?! Det verkar expediten i djuraffären i alla fall tro.
Men glädjen förbyts i sorg och förtvivlan då alla ungarna inklusive den ena hamsterföräldern hittas döda. Vem kan ha utfört denna ASgrymma handling. Anna och Tom undersöker. En lista med misstänkta sätts upp. Mysteriet kräver sin lösning.

Den stora hamstermassakern är en melankolisk-humoristisk bok men många illustrationer och spaciös layout. Kul idé och roligt skriven.

Boken är prisbelönt i England och författaren Katie Davis och illustratören Hannah Shaw har mött stor uppskattning för boken som kommer att följas upp av Den stora kaninräddningen. Många kommer att längta.

tisdag 7 december 2010

Mitt lyckliga liv

En härlig och alldeles underbar läsalättbok om Dunne som inte kan sova och istället för att räkna får, räknar alla gånger när hon varit lycklig.
Vilket bra uppslag för en bok .. jag blir också lycklig av att läsa om de fina stunderna.
Stunderna med kusin Svante, med pappa i badet, i nya klassen och med nynya bästakompisen Ella Frida.
Dunne och Ella Frida gungar, målar, byter bokmärken, leker med marsvinet "Partyboy", startar Nattklubben och sover över. De är kompisar i vått och torrt, i sol och regn, i eld och vatten.
Men säj den lycka som varar för evigt. Ella Frida ska flytta, sluta i klassen och flytta långt bort. Till Norrköping.
Dunne vill också flytta. Men hon måste bo kvar, på Humlevägen, där hon bott i alla sina dar med pappa och Katten. Alltsedan mamma gick bort för flera år sedan. Gick bort förresten, låter konstigt, hon dog så var det och nu är också Ella Frida borta flera tusen skogar och åkrar och sjöar bort.

Mitt lyckliga liv är en bok att läsa själv eller tillsammans om vardagsdramatiken om lycka och sorg. Den har tjugo korta kapitel med finfina, uttrycksfulla illustrationer av mästarinnan Eva Eriksson på nästan varje sida.
Dunne finns med som en bifigur i de härliga böckerna om Metteborg. Nu får Dunne en alldeles egen bok. Och vilken bok sen!

lördag 4 december 2010

Nu eller kanske mu - en kärlekshistoria

Boken börjar med Werner Aspenströms dikt "Du och jag och världen" ur diktsamlingen "Trappan" och vi kommer direkt in i stämningen ...
Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna är du.
Den som har de svarta gummistövlarna är jag.
Och regnet som faller över oss båda är regnet.

Mu och Nu bor i en ödekyrka. De tycker om varandra men har blandat ihop sig och måste undersöka vem som är vem. Iväg till doktorn bär det. Men cykelnycklarna passar inte och inte cyklarna heller så de får promenera istället.
Doktorn bläddrar i en tjock bok och finner att det måste vara vinculum som de drabbats av. Ingen medicin behövs tackålov så de fortsätter sin vandring och sina funderingar.
Mu och Nu bygger en tidsmaskin och sticker iväg med den men blir ännu mer snurriga och vimmelkantiga och vet inte längre vem som är vem och inte heller när som är när.
Det blir varmt i tidsmaskinen och de går iväg för att bada och plaska och för att titta på sina spegelbilder och... bestämmer tillslut vem som är vem.
På sista sidan går de ut ur boken och försvinner sakta bort, men "om man blundar och lägger örat mot boken kan man höra hur de pussas."

Johan Gardfors står för texten och Clara Dackenberg för bilderna i denna vackra, filosofiska och existensiella bilderbok om kärlekens väsen. Bilderna i akvarell och collageteknik är pastelliga och vidunderligt vackra. Texten följer väl bilderna men blir ibland lite svårläst och kanske inte riktigt håller för omochomgenomläsning som man vill att en bilderbok ska göra. Men boken är ändå ett mycket spännande projekt, en queerbok i lätt absurdistisk anda som kommer att uppskattas. Inte av alla men av några finurliga små och stora människor med mycket humor. Utgiven av förlaget Bladstaden (Bladslottet).

onsdag 24 november 2010

Sven sticker av Emma Adbåge

Sven sitter i sin trädgård, omgiven av tusen och en prylar och har inget att göra.
Hela dagen är kvar och Sven har redan hunnit med allt, lekt alla lekar minst fem gånger.
Han sticker till mormor, hon har också tusen saker...som man inte får röra. Och plockepinn är tråkigt. Tycker Sven.
I lekparken är allt gammalt och vanligt. Sven har gungat på alla gungorna och grävt TUSEN tunnlar. Han är så trött på alla tunnlar att kan kan dö!
Så...Han tar tåget någonstans. Det gröna är ett bra tåg, ropar en tant.
Och nu börjar Svens äventyr...med tåg, sen buss, besök på en camping och en strand, en båttur till en skog, en lådbilstur och tillbaka igen på gården där lådbilen precis får plats bakom garaget.
Och...där kommer Sini...Äntligen, äntligen någon att leka med!
Mot lekparken för att gräva tunnlar!
Emma Adbåge har en alldeles egen stil, en femtiotals- retrostil med rutor och mönster i glada fäger. Och katter. På varje sida finns katter och hundar i olika former och positioner. Som en egen liten sidoberättelse.
Men Sven är viktigast förstås. Och Sini. Fast man har tusen grejer så är kompisen ändå det bästa! Sven sticker är en spännande bok med dramatik, fantasi och tillbaka igen.

tisdag 23 november 2010

Kom in om du vågar

Vem är det som bor i huset? Gå in om du vågar! Hälsa på fladdermusen, klappa spindeln, klia vovven, mata fåglarna, pussa grodan... men skräm inte vännerna.
Smaka soppan, låt råttan diska, vila en stund, ta sedan kvasten!
Någon väntar på dig!

Minimal text. Härliga, färgrika, kontrastfyllda bilder där stämningen och händelserna visar betydlig mer och kanske lite rysligare saker än vad som sägs i texten. Boken funkar för både små, små och större barn. Jag ska testa den nästa gång jag har "babybokprat" för de yngsta. Färgerna kommer att tilltala bäbisarna och innehållet och spänningen föräldrarna. Vad mer kan man begära?

Helena Davidsson Neppelberg är illustratör och har gjort många böcker, både helt på egen hand och tillsammans med sin syster Cecilia Davidsson.

Jag gillar henne lite hårda, kalla, kontrastrika stil. Den har ett eget tilltal, den känns både väldigt modern och kul. Läs och rys!

lördag 20 november 2010

Inte alldeles ensam

Inte alldeles ensam är en Rödluvan-skräckis med skolpojken Lars i huvudrollen som för första gången ska gå alldeles ensam till skolan. Genom läskiga skogen och utan mamma.
Han går baklänges och vinkar så att han kan se mamma hela tiden.

Men så stänger hon fönstret och han är ensam. I stora mörka skogen där det lär finnas en stor, svart hund.
Nu kommer något. Lars blundar och när han tittar upp igen står där en Skruvla. En vacker trollsländeliknande figur som räddar honom från farliga hundar för att sedan strax försvinna
Bilarna är också farliga och Lars oroar sig. Men så kommer en Virvel som hjälper och sedan en Ramle och en Trigger.

Och sen... bakom ett träd står så Mamma och följer den sista biten... eller bara till stora trädet.
Det är inte farligt att misslyckas. I morgon är en annan dag.

Den är som en modern saga, magisk, skrämmande, suggestiv och alldeles underbar. Illustrationerna är makalösa vackra och skapar ett suggestivt sagoskimmer med sin gröna lite suddiga skogsbilder där träden tycks leva och där übermoderna fantasivarelser dyker upp som magiska inslag och starka kontraster.
Contace Örback-Nilssen heter författaren och Akin Duzakin är en turisk-norsk illustatör, flerfaldigt prisbelönt.
Inte alldeles ensam är ett bilderbokskonstverk som verkligen är värd all uppmärksamhet. Läs den högt! Men inte för de allra yngsta.

fredag 19 november 2010

Räven och Musen letar ny lya

Det vimlar inte precis av ungerska bilderböcker men här är en riktig goding.
Räven och musen letar ny lya av Boglárka Paulovkin i översättning och textbearbetning av Eva Larsson och Maud Mangold.
Den starka och modiga räven och den nyfikna och glada musen bor under den största eken i skogen. En dag börjar det knaka och braka alldeles förskräckligt och de blir rysligt rädda.
När allt blir tyst igen så upptäcker musen och räven att alla vackra träden är borta, försvunna. Det finns bara stubbar kvar. Vad gör de nu?
Tack vara en gammal karta så förstår de att det finns något utanför skogen. Tåg, städer, kanske nya lyor. En värld att upptäcka.
Men det är inte lätt för två skogsdjur att komma till staden. Allting är så stort, så stort, husen är vackra men var finns maten?
Pojken Andris bjuder på pizza och hittar ett nytt hem till de båda vännerna.
Det jag tycker är bäst om i denna bok är bilderna i brun-röd-grön, jordig färgskala i tempera, akrylfärg och kol. Boken är i litet behändigt format, bilderna får mestadels bre ut sig på hela uppslag och pappret är tjockt och härligt bläddervänligt.
Paulovkin har en alldeles egen stil. Hon står för både text och bild i den här lilla läckerbiten och verkar ha hämtat inspiration från de gamla stadsdelarna i Budapest.

måndag 15 november 2010

Lisa väntar på bussen

Lisa och mamma ska åka in till stan för att gå på dockteater. De ska åka buss och på busshållplatsen utspelar sig så mycket intressant att det knappast gör något att bussen faktiskt är en halvtimme för sen.
Fånga dagen är budskapet i detta bilderboksdrama.

Söderkvist, stor som ett hus, med en väska full med smörgås och läsk, svettas i värmen. Agda har med sin cittra i en vackert målad låda, där målningarna liksom flyger fram och ur locket. Hon förgyller stunden med att spela och sjunga om en pärleport. Lisa är inte imponerad och Söderkvist vill höra Jejlhaos Rock istället.

När Jenny och Hanna kommer med en papegoja i bur blir Lisa lite upplivad men får passa fingrarna. Papegojan kan bitas.

Bussen kommer fortfarande inte. Och tur är väl det, för nu kommer Johan springande med en väska som han verkar mycket rädd om. När Lisa frågar, visar han hela innehållet; en massa små monstersoldater och tärningar. Och så ett måttband. Som man kan mäta med, skorna, näsan, Agdas låda och så Söderkvist mage men se då räcker inte måttbandet till...

Söderkvist skrattar, papegojan pratar på och bussen dröjer. Men det finns fortfarande mycket roligt att göra vid en busshållplats. Söderkvist visar hur man kan vissla i grässtrån. Skalbaggar är spännande och att hoppa och toka sig är roligt och helt galet. Alla skrattar.

Och så kommer bussen till slut. Mamma och Lisa sätter sig längst fram i bussen, Johan längst bak men Söderkvist står ensam kvar på hållplatsen och vinkar.

- Nu har nog docktetern redan börjat tror mamma. Det var väl synd när det nu för en gångs skull händer något. - Det gör inget, säger Lisa.


Sven Nordvist blinkar till både barn och vuxen. Tiden är dyrbar men väntan kan vara kul. Här kan vi se de typiska Sven Nordqvistska bilderna men utan alla småfigurer som han gjort sig känd för, det är endast målningarna på cittralådan som ger sig iväg på egna upptåg, upp och ut från locket men de blir stannande i luften som om konstnären vill leka, barn lite.

Stilen är naivistisk, det är ljusa fäger och detaljrikt men Lisa väntar på bussen är mer lik Agaton Öhman och Minusböckerna än Pettsonstilen. Den är ljusare och enklare.

Vid ett tillfälle lyfter bilden och vi får se scenen i fågelperspektiv. Hela landskapet omkring busshållplatsen, där hela berättelsen utspelar sig. Hela händelsförloppet tar en halvtimme.
Det hinner hända mycket på den halvtimmen.

Boken kommer att hålla för många genomläsningar, det är sommar och sol och påhittiga barn. Även om handlingen är långsam och lite väl gammeldags så kommer många att gilla. En bok till långsamhetens lov!

söndag 7 november 2010

Frost

Det blir kallare, varulvarna i människoskepnad kryper ihop, pälsen växer ut och skogen kallar. Men just nu är det farligare än någonsin att vara varg.

I Mercy Falls har en yngling nyligen blivit dödad av vargar. Hetsen och jakten startar men Grace gör allt för att hindra jägarna, för hon har sett "sin" varg och hon vill rädda honom.
Grace blev riven av en varg men räddad av en annan när hon var liten. Hon kan aldrig glömma den vargens ögon, det är hennes varg, det vet hon.

En kväll dyker en ung man med just dessa vargögon upp utanför Grace´s hus, han är skadad. Det är Sam Roth.
Sam som är människa när våren och värmen kommer. Som jobbat i en bokhandel, som älskar poesi, som är romantisk men bär på svåra barndomsupplevelser. Sam som blir varg inte vid fullmåne, utan vid kyla. När hösten och vintern kommer.

De båda dras till varandra; kanske är det deras dofter, kanske är det förutbestämt.

Sam slits mellan kärleken och tillvaron som varg. Kylan kryper närmare och han får stålsätta sig för att inte dras in i vargskepnaden.
Grace är mer levande, lyckligare och räddare än någonsin förr.

Frost är en roman om den omöjliga kärleken i samma anda som Twilight. Det är första delen i en triologi "The wolfes of the Mercy Falls" och författaren är Maggie Stiefvater. Den är spännande, romantisk, omöjlig och osannolik. Beroendeframkallande läsning om man söker Bella & Edward-look-a-like men mer sammansatt; djupare personskildringar, mer kött, mer lust, mer smuts. Böckerna kommer troligen att bli film i alla fall är rilmrättigheter sålda.
Jag önskar alla romantiker, god läsning!
Kolla in författarens läckra hemsida http://www.maggiestiefvater.com/

måndag 1 november 2010

En Hemlig Vän

Katarina Genar är debutant och har skrivit en lågmäld, lite sorgsen och gåtfull berättelse som smyger sig in under hjärtat. Och stannar kvar. Länge.

Henrietta och mamma har flyttat från landet in till stan. Nu bor de i ett hyreshus med många lägenheter, hiss och med en port som alltid är låst. Och en gård med en gigantisk ek och gungor som man inte får gunga i. Det är vaktmästaren som varnat. "De där gungorna är farliga. Farliga! Glöm aldrig det! " Varför de är farliga får Henrietta inte veta. Hon har aldrig vågat prova. Henrietta tycker att det nya livet är trist. Urtrist!

Henrietta har inga vänner och nästan ingen familj; pappa har stuckit och bor med en annan nu och mamma jobbar alldeles för mycket. Henrietta har ingen mobiltelefon (fast hon vill, vill) och just nu ingen nyckel heller. Den är borta. Ska hon sitta utanför och frysa ihjäl?

Men så kommer Wallgren, den äldre herren i våningen ovanför och hon får tack och lov komma in i värmen, låna telefon och ringa till mamma. Wallgren står och tittar på stjärnorna, djupt försjunken. "När saknade blir för stor, skänker stjärnorna tröst" säger han. Henrietta undrar vad han saknar men vågar inte fråga.

Gungorna står bara där till ingen nytta. Vad ska man med gungor till om man inte ens får gunga på dem? undrar Henrietta. Senare på kvällen när det snöat och allt är vitt och vackert står Henrietta vid fönstret och tittar ut. Hon får plötsligt syn på en liten flicka med tunna flätor och röd toppluva. Det är första gången Henrietta ser ett barn på gården, hon undrar vem det kan vara och hur det kommer det sig att hon är ute så här sent. Och det ser ut som om hon tänker gunga! Hjälp! Och hon gör det högre och högre och högre... så plötsligt hoppar hon av mitt i farten och är bara borta.

Nyckeln som också bara är spårlöst borta. Märkligt! I skolan får hon en lapp med ett mystiskt meddelande om nyckeln, underskrivet av "En hemlig vän". Hon undrar men vet inte, det är så mycket konstigt som händer nu sen hon och mamma flyttat till stan.
Eftermiddagarna ska hon istället tillbringa med läxläsning hos tant Ellen i våningen inunder. Tills nyckeln kommer fram. Tant Ellen sitter med papiljotter och bjuder på brända syltkakor. Henrietta ljuger för Ellen att hon hittat nyckeln för att slippa vara där. Hon slinker in till Herr Wallgren istället. Han är snäll men lite mystisk. Vem är han egentligen? Han går bara ut när det är skymning.

Det är en gammal och mycket sorglig händelse som ligger som dold kuliss i denna bok. En kuliss som blir alltmer tydlig ju längre i boken man läser. En mystisk känsla finns där hela tiden. En mystisk och mysig. Man blir först sorgsen sedan varm i hjärtat. Boken är lite som en "Igelkottens elegans" för unga.
Katarina Genar är debutant med riktigt fin Maria Gripekänsla. Jag ser verkligen fram emot att få läsa fler böcker av henne. Det fina omslaget och vinjetterna i boken är illustrerat av Kristina Digman.

onsdag 27 oktober 2010

En som du inte känner

Två barn träffas. De känner inte varandra men vill.
De springer in i skogen, bort från skymningen och in i ett annat land. Ett ljusare och liksom rödare land "som det kan vara bakom ögonen ibland när man blundar". Flickan leder, den farligt-härliga leken. De hoppar ner i vattnet, kläderna blir blöta såklart men de simmar, simmar, fort, fort så inte det farliga ska komma. De kommer till stranden, solen torkar kläderna och barnen börjar prata lite.
Kanske är de kusiner, för det känns som de träffats förut, men det tror inte flickan. Hon vill inte berätta sitt namn och säger att hon heter "En som du inte känner". Pojken replikerar, vill inte heller tala om sitt namn " Äsch Ingenting" heter han. Barnen fortsätter att springa. Fötterna är som studsbollar och springet är så härligt. Så börjar det regna, det blir mörkare och ett hus tornar upp sig, grått, stort, lite dystert.

Flickan försvinner in i huset och pojken blir sittande utanför att vänta och vänta. En hund kommer och pojken berättar för hunden att "En Som Jag Inte Känner är borta. Vilken kort tid jag inte fick känna henne!"
Men så tar han mod till sig och går in i huset. För att leta.
Han kommer till en dörr som står öppen och därinne sitter hon i ett kök på en stol tillsammans med två STORA människor och en liten lillebror under bordet. Lite läskigt är det, de stora, som förmodligen är mamman och pappan sitter och äter pizza och ser inte direkt välkomnande ut. Inte alls. Han frågar om flickan får komma ut och leka. Det får hon inte. Säger mamman.
Så pojken går ut igen. Ensam. Långsamt.
Men... så kommer flickan springande med en liten bit pizza i näven. Och "lära-känna-varandra-leken" fortsätter. De pratar lite och skrattar lite och det är lite farligt men så härligt och de springer och springer och springer och "En Som Du Känner" får till och med ett namn. Till slut.

Thomas Tidholm har skrivit texten och Anna-Clara Tidholm har illustrerat. Texten är härligt mystisk, poetisk, rytmisk och nästan som en sång. Vi får lära känna två udda barn, en pojke från ingenstans och en flicka, ensam, lite vild, kanske nyinflyttad. Kanske har bägge dysfunktionella familjer. Man kan ana det. Men det är leken och springet som är det viktigaste. Och vänskapen.
Anna-Clara Tidholms bilder i akvarell är suggestiva, spännande i färg och perspektiv och alldeles underbara. Barnens hållning och uttryck förmedlas på pricken och jag älskar dem bägge. Jag får en melodislinga i huvudet "Vid en väg på en sten satt en liten flicka, bara fötter, bara ben, mager som en sticka".
Jag längtar, längtar att få läsa boken för något barn! Många gånger.

lördag 23 oktober 2010

Jag finns

Jag finns är en realityrysare om livet när det är som jävligast.
Johanna blir misshandlad i skolan av två killar, Vedin och Martin. Som om inte det vore nog så blir hon också misshandlad hemma, av sin mamma. Både fysiskt och psykiskt.

Johanna äcklas av att vara Johanna och har ingen att ty sig till. Jo, hon har skrivboken och när hon är som räddast för livet och för döden går hon till trädet. Längtansträdet. Trädet som ger tröst. När det gör för ont och tankarna inte går att kontrollera så släpper hon allt och blir ett med platsen. Ett med nu.

Lillebror Linus är också en tröst. Han tycker att Johanna är fin fast hon klippt av håret för att inte likna mamma, inte alls likna, spolar ner håret. I toaletten. Linus tycker att hon är fin. Hon ser så Johanna ut.
Mamma vill att hennes lilla flicka ska ha på sig just sådana kläder som mamma bestämt, att mammas lilla flicka ska vara glad och duktig, passa Linus och inte vara så vansinnigt KLANTIG, något måste ha gått rejält snett när Johanna föddes. En förlossningsskada. Tror mamma. Aldrig kan hon lita på henne! Mamma tvingar upp hennes käkar och mal ner peppar, pepprar hennes mun. Drar ned byxorna, lägger henne över knät, det bränner när mamma slår. Hårt.

Vedin och Martin bränner henne med cigaretter, släpar ut henne i duschen, gömmer hennes kläder, skriker om mens och äckliga saker som Johanna inte ens vill tänka på.
Det bränner inne i Johannakroppen, skammen bränner. För det måste vara hennes fel. Att hon är så äcklig. Att ingen kan tycka om henne. Att hon finns.
Men... Tills slut får hon nog. Hon vet att det bara är hon som kan göra något åt Johanna. Ingen annan kommer att göra åt åt henne. Hon skriker, skriker, skriker, hulkar, vaggar, gråter. Skriker tills hon blir hes och mamma galen. Hon slänger henne i bilen och åker till akuten. Mitt i natten.
Hon får hjälp.

Jag finns är en nästa outhärdlig berättelse om Johanna, skriven av debutanten Maja-Maria Henriksson. Ännu starkare blir det när man läser att historien bygger på författarens egen uppväxt. Men det är ingen vanlig eländesskildring. Språket är lysande. Personbeskrivningen likaså. Och berättelsen visar på ett stort mod, en överlevandskraft som öppnar utvägar.
Det är förjävligt men det finns hjälp. Det finns hopp! Boken är Augustprisnominerad i barn-och ungdomsboksklassen. Den borde ha en alldeles egen klass. En ögonöppnarklass!

onsdag 20 oktober 2010

Syltmackor & oturslivet

Nisse Berg har en egen liten drake. En liten Harry som älskar syltmackor och broccoli. Det är Harry som hjälper Nisse när kraften sinar och minnena värker i "hjärta och knä". Minnena efter mamma som är jättedöd och som aldrig kommer tillbaka och om det jäkla oturslivet som blivit Nisses liv tillsammans med lillebror Nodi och pappa.

Ödlan Harry fick Nisse av mamma strax innan han fick veta att hon blivit sjuk. Han blev inte särskilt glad, han vill ju ha en hund. Men nu är det som det är och ödlan finns därhemma och går omkring och ser ut som en liten arg gubbe. Det är därför han fick namnet Harry. Men allt detta var innan Nisse fick veta att Harry egentligen var en drake, en drake med STORT drakhjärta.

Pappa är arbetslös och fattig, lillebror Nodi är glad och gullig , mamma är död och borta och Nisse är lite slarvig men har en väldigt känslig hjärna.
Sedan mamma dog har pappa blivit som galen i pålägg. När han kommer hem från affären fyller han kylskåpet med leverpastejer, ostar, korv, skinka, marmelader och kapris. Ibland har han köpt så mycket att det inte ryms i kassarna utan måste stoppa fickorna fulla också.

När livets jävlighet känns extra jobbigt och Nisse sitter och deppar för att just han har så mycket otur och att han inte har någon dator och allt är skit så känner han att det luktar rök och han hör en liten röst nerifrån golvet. Han tror inte sina ögon eller öron när han ser Harry sitta och röka, tugga i sig en cigarett och hosta. "Hallojs, chilla, host, host, lugna bananer, coola ner" det är bara gamle Harry som pratar.
Från och med nu kommer ödlan-draken Harry till undsättning när han mest behövs. Han är lite småelak men har ändå bästa lev-livet-råden. Exempelvis hans drakhjärteråd:
Ett: En drake sviker aldrig sig själv
Två: En drakes mod är att alltid vara rädd om sig själv och se till att man äter, skiter och sover ordentligt
Tre: Var snäll mot andra men ät inte deras skit

De här samtalen med draken och hans kloka och ibland lite drastiska råd behöver Nisse verkligen. För Skit-Julen närmar sig (utan mamma), det finns ingen snö att åka snowboard på, pappa brakar ihop och hamnar inför rätten, farmor blir både förbannad och glad.

Det är svårt att sammanfatta den här boken för den innehåller verkligen allt från sorg, glädje, skam, lycka och en stor släng av fantasi. Att Anna Ehring lyckats få in så mycket i en och samma bok utan schabloner och med en alldeles egen stil är verkligen ett konststycke. Litet format, luftig layout och lite vardagsnonsensfoton insprängda här och där gör boken både lättillgänglig och lockande. En av årets aboluta höjdarböcker för mellanåldern! Augustprisnomineringen är helt rätt! Det vore kul om en mellanåldersbok vann. För en gång skull.

måndag 18 oktober 2010

Jag tycker inte om vatten

Bilderbokskonst är vad det är. Eva Lindström har skrivit om Alf, en vanlig kille som vågar vara tvärtemot, som erkänner att han inte gillar vad alla andra tycks gilla. Vatten!
Olyckligtvis tappar Alf balansen när de andra badar och plaskar runt i plaskdammen. Ena foten, ena stöveln, hela byxbenet blir blött. Alf hatar vatten!
Lika dåligt går det när alla ska ut och paddla kanot. Alf och kompisen Igor välter med kanoten. På en gång. Allt blir genomsurt. Smörgåsarna är förstörda, helt tjocka av allt vatten.
Och så är det detta med grodyngel som alla är så betagna i. Äckligt!
Nej. Vatten går bara an när det är stelnat och fruset. Då kan man i alla fall åka och åka och åka. Pulka. Det funkar. Möjligen.

Tur att man inte är groda tycker Alf nöjt, och vickar med de strumpbeklädda tårna, på madrassen, stadigt förtöjd i strandkanten. Man måste faktiskt inte bada!

Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström är en stillsam, humoristisk bilderbok om att våga vara annorlunda. Om att vara emot. Och att gilla det.

Med heltäckta akvarelluppslag i milda färger där stämning, fart och lek förmedlas på ett för bilderboken lite annorlunda sätt. Inget smicker, ingen dekoration. Eva Lindström har sin alldeles egna stil där perspektiven och färgerna tycks viktigast. Och att våga vara lite egen! Ett augustpris i år skulle sitta som en schmäck. Sjunde gången gillt!

lördag 16 oktober 2010

Hos doktorn - en grymt bra bok

Vi har läst den gång på gång. Mina snart treåriga barnbarn och jag. Vi har läst "Hos doktorn" av Michaël Escoffier och Matthieu Maudet. Om och om igen.


I doktorns väntrum är det fullt. Krokodilen får hjälp med sin tandvärk, elefanten har ont i näsan och blåser ut världens största bubbelgum och nästa patient, vargen har ont i magen. Och undra på det för i väntrummet har några patienter försvunnit och vi anar anledningen till vargens magont. Men...det gör inte doktorn och oj oj vad är det som händer därnere? Nämen... Hallå...
Doktorn byts ut och nu finns endast en liten stackare kvar i väntrummet. Lammet!

Den här lilla franska bilderbokspärlan har något som gör att man vill läsa flera gånger. Den har ett mellanrum som inte skrivs ut. Ett drama i bilden som sker utanför texten. En spännande historia, en berättelse som man kan tro kanske saknar några sidor ( i varje fall Julian för han bläddrar och bläddrar och bläddrar och läser "Nästa" för sig själv i soffan.)
En härligt tragikomisk historia som blinkar åt flera andra bilderboksvänner, Doktor Dentista av William Steig och Min tur av Ernst Jandl.
En humoristisk väntrumsrysare. Grymt bra!

fredag 15 oktober 2010

Maja söker Noa

Eva Salqvist har skrivit en lättläst bok om Maja eller Bajamaja som hon kallas och som upptäcker det mystiska med den nya killen som ska börja i klassen efter jullovet.
Flera i klassen har fått kontakt och chattar med Noa från Umeå som snart ska komma. Killarna, särskilt Simon, tycker att han är cool och tjejerna blir kära i honom.
Maja söker också kontakt med Noa och ger, efter lite tvekan, sitt mobilnummer till honom. Nästa dag i skolan får hon ett sms där Noa kommenterar hur hon ser ut, vilka kläder hon har på sig och avslutar med puss och kram.

Läskigt! Hur kan Noa veta vilka kläder hon har på sig när han bor i Umeå? Det är något som inte stämmer. Maja kollar upp saken och misstankarna bekräftas. Att den som utger sig för att vara Noa inte kan vara det. Utan någon på mycket närmare håll. Någon med läskiga avsikter.

Boken är både mycket snabbläst och mycket spännande.

tisdag 12 oktober 2010

Vitello äger

Pojken som lyssnar till namnet Vitello är en underbar bekantskap i nybörjarläsargenren.
Vitello bor med Mamsen i ett radhus, de äter ofta spagetti med smör och riven ost till kvällsmat eftersom det är billigt och för att Mamsen bott två långa månader i Italien. Innan Vitello var född förstås men det var ju också så han fått sitt italienskklingande namn. Anar man. Men någon pappa syns inte till, även om Vitello gör allt för att skaffa en. Alla andra har ju pappor. Vitello vill visa upp en pappa för sina kompisar och går ut för att skaffa en.

I nästa bok "Vitello får en vän" ger han sig den på att få en egen vän. Han funderar på att skaffa jättemycket godis och bjuda på och på det viset få en kompis men han har dessvärre inga pengar. Att köpa godis för. Istället kommer där en snorunge som vill hjälpa Vitello och som har ett förslag om att fånga kompisar i en grop.
Efter lite funderingar så börjar de gräva en grop tillsammans, mitt på stigen, nära centrum. En perfekt grop att fånga kompisar i. Vilken bra idé tycker dom. Eller?
I tredje boken "Vitello vill ha en hund" försöker han övertala Mamsen att skaffa en hund. Glöm det! säger hon. Då Vitello fortsätter att tjata tar Mamsen hårt tag om hans haka och stirrar honom stint i ögonen. "Du får inte svära, sa hon strängt. Du får inte repa bilen. Du får ingen hund. Punkt slut."

Det var ord och inga visor! Men Vitello ger sig inte. Får han ingen hund så får han själv VARA hund. Vitello börjar sitt nya hundliv men att skrämma några coola tjejer, bita en brevbärare i benet, gräva ned mammas locktång (istället för ett ben) och skälla ut en katt. Det sista skulle han inte ha gjort.

Författaren Kim Fupz Aakeson är en av Danmarks mest kända barnboksförfattare. Han är en mästare på att blanda humor med stort allvar i sina berättelser. I dessa tre böcker blir allt helgjutet och berättelserna presenteras på färgade uppslag och med härliga illustrationer av Niels Bo Bojesen. Man blir kär! I Vitello, i Mamsen och hela alltet.

fredag 8 oktober 2010

Mysteriet - Döden

En bok som inte handlar så mycket om om sorgen efter, utan just OM döden. Osentimentalt och tillomochmed roligt om vad som händer efter döden. Eller om vad man tror händer.

Sedan stenåldern har så där 50 miljarder människor levt och dött. Ändå vet ingen levande människa vad som händer när man dör. Men många tror att de vet.

I boken Mysteriet- Döden, finns uppslag; om att finnas, om vad döden är rent fysiskt, om ett liv efter döden, om själen.
Förr trodde många att man hade minst ett par själar, kroppsjälen som försvann när man dog och frisjälen och drömsjälen som kunde lämna kroppen redan när man levde.
För över hundra år sedan var det en doktor som mätte vikten på människor på ett ålderdomshem före och efter de dog. När de dött vägde kroppen 21 gram mindre än när de levde. Han trodde att själen hade vikt och for iväg. Men numera tror man att han mätte fel. Om själen finns är det nog viktlös, skriver Lindström.

Och var hamnar själen? I det hemska helvetet, i ett vanligt och småtrist dödsrike eller i det mysiga paradiset?
Många människor tror inte på själen utan istället att vi föds igen. Återföds i en ny kropp. En del människor påstår ju att de minns lite grann från sitt tidigare liv...
Tänk om vi fick evigt liv. Några har låtit frysa ned sig själva i nära 200 minusgrader och hoppas att de ska kunna få nytt liv om någon gång i framtiden när man löst frågan om evigt liv.

Självtror jag inte alls på ett liv efter döden utan jag tror att när det man dör så är man död och det är svart. Man finns inte längre. Precis som innan man föddes...
Man får passa på att leva medan man lever!

Jonathan Lindström har skrivit om människans utveckling, om månen, om medeltiden, om universum. Stora och svåra ämnen som han lyckas gör både mycket intressanta och lättförståeliga. Det är inte för inte som ha blivit utsedd till "Årets Folkbildare" av Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Jonathan Lindström har både illusterat och skrivit boken och han har tillägnat boken sina favoritdöingar, långt ut i universum. Puss, puss!
"Mysteriet döden" är både intressant, spännande och kanske lite skrämmande läsning.

måndag 4 oktober 2010

Cirkusdeckarna och spökmysteriet

En ny Barndeckarserie, denna gång i cirkusmiljö och med tvillingarna Kaspar och Katinka som huvudpersoner.

På Cirkus Pommery är Kaspar och Katinka kända som "The fabulous Twins" och ett av cirkusens stora dragplåster. Kanske största? Katinkas specialitet är hästar och Kaspar är en fantastisk jonglör.

Barnen har bott på cirkusen i hela sitt liv. Där finns det en mängd udda, roliga och tokiga figurer och en del riktigt otrevliga också, tex Keegan som är cirkusens djurskötare. Han behandlar djuren illa och pressar dem alldeles för hårt. Barnens lärare, Inga-Britt är inte heller särskilt trevlig, hon svär och kastar saker omkring sig. Hon trivs inte att jobba på cirkusen men är egentligen, innerst inne ganska schysst.

Cirkusdirektören Ferdinand älskar sin cirkus men ännu mer älskar han äpplen.
Sen finns där en clown förstås, en tigertämjare och en tiger och så barnens föräldrar Pappa Kahn som är "Starke Mannen" och Mamma Katja som går på lina.


Katinkas älskade hästmedaljer och vinnarpokaler försvinner en dag, uppenbarligen stulna, och senare samma vecka försvinner också cirkusens apa och en av hästarna.
Katinka och Kasper smyger, spejar och spanar för att få reda på vem som är skurken.

Dan Höjer har skrivit en lättläst och rolig bok och Stina Lövkvist står för illustrationerna. Kommer att passa Lasse-Maja-läsarna perfekt.

Bara kärleken kan krossa ditt hjärta

Bara kärleken kan krossa ditt hjärta är den poetiska titeln på Gunnar Ardelius senaste ungdomsroman. Ardelius skriver om kärlek, sorg, föräldratrubbel och hela det vingliga livet.

Morris har blivit dumpad, lämnad av Betty som han hållit ihop med och som nu har en plan. Betty alltså, hon har en framtidsplan om att få leva i lyx och överflöd, att förföra män, att få dem att köpa saker till henne och nu måste hon bara lära sig franska först. Det måste man om man ska få korn på rika män och bli deras älskarinnor. Och... Morris passar inte in i framtidsplanen. Inte alls.
Han försöker glömma, tänka att Betty aldrig har ägt rum. Om han i en svag stund börjar tänka på ett minne är han förlorad. Det krävs så lite för att tända en minnesgnista. Han är självantändlig.

Han löptränar alltså, för att glömma. Han springer för att hålla ihop allt det vingliga, springer med pappa som vill att de ska ta en tävling tillsammans. Tränar, tränar, tränar för att kanske kunna orka springa en halvmara. Pappa springer för att hålla depressionen borta, 5 gånger i veckan springer han. De möts i löparspåret och springer varv på varv men åt olika håll.

Det är också i löparspåret han möter Lena. Som också springer. Fort och snabbt. Och som har en riktig löparkropp. Och som har ett hår som flyger i vinden, som stretchar vigare än ingen annan.

Hemma väntar mamma som pratar dejter, killar och bantingsmetoder. Som har problem med magen, som längtar och drömmer efter kärlek , äkthet och närhet. Som har en drömfångare, en jumbopack kondomer i understa skrivbordslådan och problem med magen. Förstoppning.
Pappa är bippad, bipolär, manodepressiv, bor en bit bort i egen lägenhet och försöker springar ifatt sitt eget liv.

En dag är pappa försvunnen, han ringer inte , han svarar inte i telefon, han öppnar inte. På flera dagar. Han sviker och det gör ont, ont. Han är sjuk, tänk så säger mamma.

Och så hör Betty av sig igen. Hon vill träffas. Morris känner sig som ett paket glass som någon tagit fram ur frysen och som mjuknar och har sådana där iskristaller i kanterna. Men han vill inte mjukna, han vill vara stark och veta vad han vill. Att göra slut tar längre tid än man kan tro. Och nu är han kär igen. I Lena.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta är en poetisk och alldeles fantastisk bok om kärleken och sorg. Om att lämna, förlora, finna och gå vidare. Om hela det knepiga livet. Gunnar Ardelius debuterade 2006 med ungdomsromanen Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Boken blev Augustprisnominerad samma år och fick utmärkelsen Slangbellan för bästa debutbok. Jag tycker att den här boken är minst lika bra.

måndag 27 september 2010

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

Christina Wahldén har skrivit en bok om ensamkommande
flyktingbarn som går rakt in i magen. Den är en käftsmäll och en ögonöppnare för oss i västvärlden som faktiskt föranleder och är en av orsakerna till konflikterna i landet.
Många av oss går omkring med en bit av Kongo i fickan. Coltan är den metall som behövs till mobilens uppladdningsbara batteri och coltan finns nästan bara i Kongo. Coltan är en av orsakerna till konflikten och till det krig som rasat sedan 1998 och där över 5 miljoner människor har dött! Över 5 miljoner! Det är den dödligaste väpnade konfliken i världen sedan andra världskriget!
Jag hoppas, hoppas att många lärare läser, många vuxna och många ungdomar som träffar flyktingar. Många andra också förresten. Kanske mest dom.
Ombeni har kommit till Sverige från Kongo. På ett mirakulöst sätt har hon fått en möjlighet att starta om, att försöka läka, att försöka få hjälp att komma över. Att komma över katastrofen. Ombeni har blivit vittne när hennes bägge föräldrar och bror blivit grymt mördade, och då menar jag grymt. Hon har blivit våldtagen, utnyttjad och vet inte om hennes systrar lever.
Nu kommer hon till Sverige. Ensam. Till ett kallt land utan vänner, utan familj, utan någon att prata med. Och med alla hemska bilder i huvudet, med alla hemska upplevelser.
Det värsta är att Ombeni nästan inte får någon hjälp alls. Jo, materiellt sett allt man behöver, mat, skola, kläder, lägenhet. Men ingen att prata med. Ingen som lyssnar.
Om hon inte haft Gösta, hunden, att ty sig till så hade nog allt blivit totalt kaos.
Jag läste den här boken med förfäran. Jag höll ibland för ögonen för att orka läsa. Boken är bra den är lätt att komma in i, att identifiera sig med, den är ett samtidsdokument, en relityrysare och dokumentärroman. Läs!

måndag 20 september 2010

Alfons med styrke-säcken

Gunilla Bergström skriver om stora och små saker. Om filosofiska, om magiska, om vardagsbekymmer och stora globala konflikter. Hon låter Alfons vara huvudperson och det funkar , varje gång.
I den nya Alfonsboken, Alfons med styrkesäcken, är Alfons kung i EGENLANDET. Han vet att han måste vara klok och god och slug och snabb och vaksam och påhittig. Han måste kunna fixa alla faror som lurar. Sån tur att Alfons har sin styrkesäck med med eld & vatten, guld & juveler, bröd & vapen och så en ros. Alfons är inte rädd.
Men han borde se upp, för det är svårt torka i Egenlandet och folket svälter, de klagar och lider och kungen verkar inget förstå. Så de skickar spejare att spana på kungen som har maten, makten och rikedomen. Upproret myllrar, de ska välta hela kungariket och själve kungen. De är ilskna nu. De ska skaffa en ny kung!
Alfons lever i godan ro och märker inget. Jo, en konstig lukt, rök, det brinner! Fram med vatten, den ynka lilla sprejflaskan och det ÄR magiskt vatten som aldrig tar slut och Alfons lyckas (med den ynkans lilla sprejflaskan) släcka elden. Puh!
Egenfolkets spejare spanar och dyker snart upp och vill ha mat, bullen hägrar. Alfons fattar äntligen! Och han får träffa sitt folk och dela ut bullbitar till alla, hela det rasande folket får äta sig mätta, för bullen räcker och tar inte slut, precis som med vattensprejen.
Guld och juveler, dånande salutskott och musik. Alfons kan göra alla glada och nöjda.
Han släckte en brand, han räddade ett land, han gjorde alla lyckliga.
Den nya Alfonsboken är annolunda än alla andra. Magi och stora frågor. Kungen och folket. Makten och missnöjet. Global uppvärming, krig, uppror och svält. Varför gör ingen något när det faktiskt går? Kan man undra.
Men det finns hopp och hon ger oss det. En av våra största barnboksförfattare, Gunilla Bergström. För när det gäller Alfons så kan alla läsa och känna igen sig. Här kan man diskutera och fundera och drömma. Allt på samma gång. Både vuxna och barn. Och det är ingen dussinprodukt. Utan stor litteratur som kan förändra, få oss att tänka.
Litegrann i alla fall.

fredag 17 september 2010

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Vi är många som väntat och längtat.
Johanna Thydell är en av våra allra bästa ungdomsboksförfattare och hennes bägge tidigare böcker "I taket lyser stjärnorna" och "Det fattas en tärning" är helt lysande. Så, såklart är man taggad, såklart också lite skraj för att öppna boken.
För tänk om läsningen inte når upp till förvänting!

Men jag lovar. Ingen kommer att bli besviken. "Ursäkta att man vill bli lite älskad" är rolig, kvick, galet bra och full med norisk visdom = Noriska ordspråk, (istället för nordiska) längst ner på ungefär var femte sida. Så himla roliga och TÄNKVÄRDA. Tex "En del föds med bestämda steg, andra med myrsteg."

Nora Jonasson, en helt vanlig tjej i en helt vanlig familj med mamma, pappa och storebror, Hon är kompis med snyggLisa och foträtta, sportiga Jossan men känner sig oälskbar. Hon har rött hår ("surt sa räven om rödhåriga") och långa ben och hon påavståndgillar storebrorsans favvokompis Stoffe, tjuge nånting, som jobbar på Sivs Liv. Men hur ska det någonsin kunna bli han? ("alla sätt är bra men inget funkar" eller "When it comes to love, alla is tretton tydligen").
Och så är det Sylvester, den intellektuella, fina, supertrevliga och Viktor Persson, den evigt återkommande och så... Jack.
Det är filmkvällar, skola och fester. Kompissnack och span. Ett helt vanligt tonårsliv men..

Livet som ska vara häftigt och kul är inte det jämt. Tyvärr! Särskilt inte just nu när Lisa plötsligt är sjuk, hemma från skolan, inte hör av sig och INTE ETT PIP till Nora! Det verkar helt skumt, något måste det vara som Nora inte vet, något som Nora inte fattat.
Ett triangeldrama tornar upp sig och Nora har varit helt omedveten om det..., eller?

Ursäkta att man vill bli lite älskad är en bok att hänge sig åt, att fnittra eller skratta åt, att oroa sig med, att älska. Det är hög igenkänning och jag är helt säker på att många, många ungdomar kommer att gilla den jättemycket. (vuxna också om de bara läste den) Jag gillar de noriska ordspråken, stilen som boken är skriven på; lite som dagboksanteckningar, lite bakåtblickar, lite situationsbeskrivningar. Jag gillar språket, Noras diskussioner med sig själv, den lakoniska lite råa stilen emellanåt.

Johanna Thydell har skrivit en fullpoängare.
Igen!
Läs mer på Johanna Thydells egen hemsida http://www.johannathydell.se/ Slutet gott men fortsättning följer?

onsdag 15 september 2010

Svarta fåglar


Amik, 12 år, dras in i ett krig då Tekiterna hotar det Mabekiska riket. Främmande soldater har upptäckts vid en by nära Dödens Dal och Amiks far går också snart ut i kriget för att försvara sitt land. Det går dagar utan besked, ingen vet något, det är bara en fruktansvärd tystnad och hotfull rök, dimma och så detta med fåglarna. Amiks mamma är tekit och pappa mabek och Amik känner sig som vare sig det ena eller det andra. Han förstår inte kriget. Inte alls.

Nu svävar asätande fåglar över dalen och mabekernas armé blir bara tunnare och tunnare och en dag kommer beskedet om att Amiks far stupat. Amik och hans mor flyr för att söka skydd i ett kloster högt uppe i bergen.

Dessvärre är de inte säkra där heller, tekiterna hittar dit och härjar, dödar och bränner. Amik lyckas, tack vare en tunnel, fly och snart är han utanför men också helt ensam. Det verkar som om han är han den ende överlevande mabeken i hela riket.

Amik blir snart tillfångatagen och avslöjad men blir tack vare att han räddar livet på en tekitpojke Memuck, bästa vän med sina fångvaktare och får stanna.

Svarta fåglar av Mikael Salmson och Lars Sundström är mer av en krigsskildring än fantasybok. Ingen magi, inga trollkarlar bara krig och fiendeskap. Person- och miljöskildringen är bra och med korta kapitel och enkelt språk blir boken både lättillgänglig och attraktiv.

tisdag 14 september 2010

Farmor hyr en katt

En helt bedårande bok om ett sorgligt ämne, om att bli gammal och ensam. Farmor och farfar gifte sig när den var var unga. Nu är de gamla, väldigt gamla och ibland blir farfar ledsen och irrar bort sig i huset.
En dag faller farfar omkull, hjärtat stannar och farmor blir ensam. Efter femtiosex år tillsammans är hon nu ensam.

Dagarna blir långa, hon har ingen att ta hand om längre, hon läser, tittar på TV, surfar på internet.
Det är surfandet som ger henne en ny vän. Hon hittar en sida med hyrkatter. Man kan hyra en katt! Så bra, farmors hjärta slår snabbare, en katt kan man tycka mycket om! Hon hyr en äldre katt,Tim, som är hemkär, gillar att bli ompysslad och helst äter dietfoder. Det blir kärlek vid första ögonkastet.
Farmor och Tim är alltid tillsammans, hon klappar katten och tänker på tillbaka på sitt liv. Hur kär hon varit, hur bra livet har varit. Förut. Men också nu. Farmor är lycklig igen!

En urläcker holländsk bilderbok med text och bild av Ceseli Josephus Jitta. Stort format, tjockt papper och illustrationer i en slags collageteknik (bakgrunden är rutigt bokföringspapper i olika färger). Farmor och farfar är gamla och det ser man verkligen i bilderna, med enkla streck tecknas rynkor, miner och kroppshållning på pricken. Man ser också lyckan i bilderna.
Översättningen är gjord av Maria Andersson
En superfin bok att läsa, älska, njuta av och finna hopp i.

söndag 12 september 2010

Du är en gräslig man, herr Grums!

Det här är en riktigt rolig bok, i alla fall om man gillar pajkastningshumor!
Herr Grums är en folkilsken gammal gubbe med stort rött skägg som hatar barn, djur, nöjen och kokta majskolvar. Han bor i jordens absolut mest skitiga och stökiga hus men han har en gudomlig och alldeles fantastisk trädgård.
Men det är inte så att han gillar trädgårdsarbete särskilt mycket. Nej, herr Grums är en MYCKET LAT person son hatar att arbeta men.. om han inte sköter trädgården så dyker en ilsken älva upp och slår honom i huvudet med en stekpanna.
Så, egentligen har han inget annat val än att jobba på och ordna i trädgården så att älvan blir nöjd.
En dag dyker en bjässe till hund upp i Stora Pimplarby (där herr Grums bor). Hunden älskar trädgårdar men herr Grums hatar hundar och när hunden dessutom förstör hela trädgården genom att gräva upp och röra till allt så blir det hela mycket besvärande för herr Grums. Älvan slår honom i huvudet med stekpannan så att han är helt täckt med blåmärken och han bestämmer sig ganska snart för att Skrida till handling, Till Skoningslös Handling. Nu ska hunden bort!

Du är en gräslig man, herr Grums är en bok i härlig Roald Dahl-anda. Ën bok som är galnare än de flesta, som är nonsensrolig och som har ett direkt läsartilltal som jag gillar.
Ardy Stanton har skrivit och David Tazzyman har illustrerat.
Högläs den här boken så att ni kan ha roligt och gapskratta tillsammans, men den funkar säkert att läsa själv också. Hög Fnittervarning!

Svarta vingar

David Almond fick den fina utmärkelsen, HC-Andersen-medaljen, 2010. Almonds böcker är lite drömlika, lite ovanliga, lite mystiska. På svenska finns sedan tidigare Han heter Skellig och Himla ögon. Jag tyckte mycket bra om bägge två men Svarta vingar är den bästa hittills. Tycker jag.

Svarta vingar handlar om Liam Lynch, en 13-årig kille på den engelska landsbygden, som en dag hittar en kniv och en kaja som visar vägen till en övergiven baby i en korg med en lapp och en burk med lite sedlar och mynt. På lappen står det "Snella ta hann om henne. Detta är Guds barn". Liam och kompisen Max tar med barnet och hamnar i alla TV-sändningar. Ingen vet något om barnet.
De kallar henne för Alison och hon hamnar i en tillfällig fosterfamilj med många barn. Men många fosterbarn som inte trivs, som rymmer. Barn med svedda vingar.
Liam bor själv i ett konstnärshem med en mamma som är konstnär och en pappa som är författare. Det är föräldrar som vill utforska världen, sanningen, lögnen, som betraktar, skapar mönster.

Boken handlar också om ondska och rädsla, med kriget som kuliss och hot.
Svarta vingar är en bok att läsa många gånger. En poetisk, drömsk, filosofisk bok. En alldeles fantastisk bok!

Kram från Alice

Alice är ensam. Ensam med en guldfisk och lite matkonserver. Mamma har stuckit, hon vet inte vart. Pappa och hennes älskade lillasyster Savannah är inte kvar längre. Inte kvar i detta jordelivet.
Alice befinner sig i ett vaacum. Ensam i det stora huset med bara TV och Sammy, guldfisken, som sällskap.

Hur överlever man? Vad är det för mening?

När mormor förstår hur illa det är ställt med dotter och dotterdotter så tar hon med Alice hem till sitt hus i Vermont. Mormor planerar varje dag med små, små uppgifter så att Alice ska orka ta sig upp och ut. Alice mår fysiskt och psykiskt illa och tänker ständigt på alla de andra. På familjen, på alla som inte längre finns. På mamma som flytt iväg någonstans och som nog inte tycker om henne längre. På pappa och Savannah som dog i bilolyckan. Som ALDRIG kommer tillbaka.
Alice skriver i helmlighet brev. Brev till Jilly, Savannahs låtsaskompis. Och hon följer mormors att-göra-listor.
Snart ska hon ska börja ny skola. Hon vill inte, vill inte vara den STACKARS flickan.
Hon vill träffa sin mamma. Hon vill inte vara ENSAM.

Suzanne LaFleur har skrivit en bok om stor sorg och om livet efter katastrofen. Om att vara ensam, om att sakna, sörja, vara kvar. Hur står man ut? Det här är en bokslukarbok som är lätt att tycka om, lätt att bli berörd av.

tisdag 7 september 2010

Den magiska hajtanden

Moa är storasyster och Margot lillasyster och berättelsens huvuperson. Här finns också en grannpojke, Jan-Torvald och en härlig bageriägande, moster My som har ett gammalt hus och en hund i Trutviken dit systrarna åker varje sommarlov.

Moster ger flickorna små uppdrag som de genomför mer eller mindre bra. Det svåraste blir att leverera 10 stycken winerbröd till en kund med hjälp av karta (och en magisk hajtand)

Det är ett härligt sommaräventyr med lite upptåg, lite svartsjukebråk (om Jan-Torvald) lite spänning (när hunden Penny försvinner) och mycket humor.

Tonen är lätt, bilderna hur läckra som helst (Anna Höglund har illusterat) och stilen är lite som i Ulf Starks böcker. Fin och luftig layoput dessutom. Detta är en riktigt härlig högläsningsbok för sex-sjuåringen eller läsasjälvbok för nybörjarläsaren.
Läs också på författaren Eva Sussos egen hemsida http://www.evasusso.com/

söndag 5 september 2010

Nyckelbarn

Siri fick egen nyckel redan i trean. Nu går hon i femman och fritidsklubben är nedlagd. Det finns ingen återvändo. Hon får klara sig själv.
Siris föräldrar har jobb i karriären och reser mycket. Ofta är Sara hemma i en tom lägenhet och det känns lite läskigt. Hon har heller inga riktiga kompisar, det är ju också lite läskigt.
Linn som bor i samma hus vill hon egentligen inte bli kompis med men det är ändå bättre än att sitta ensam hemma. Leo bor också i samma hus och har föräldrar som satsar all fritid och energi åt sina tävlingshundar.
Det de alla tre har gemensamt, förutom nyckelansvaret, är att de hatar sin fröken Maggan.
Leo är den i klassen som får skulden för allt ofog som händer och så blir han följdaktligen också beskylld för att var den som kastar matrester och serviettkulor på fröken i matsalen. Fast alla sett att det är välartade Nizar som kastat.
Nu bildar barnen en pakt och startar namninsamling för att få bli av med Maggan. Namninsamlingen går bra men föräldrarna vet inget och blir upprörda när saker och ting kommer fram. Men... det är mycket annat som föräldrarna inte vet om.
Om småstölder, om hemliga möten i trapphus, om hyss eller mindre sabotage för rektorn för skolan.

Det är också mycket som föräldrarna håller hemligt för barnen. Siri får syn på sin mamma när hon går in i ett port till ett främmande hus fast mamma sagt att hon skulle vara i Japan på jobbresa. Siri blir lessen och rädd. Hon känner sig sviken och försöker konfrontera. Hon spionerar på sina egna föräldrar.

Alla fyra barnen har tuffa situationer fast på olika sätt. Slutet är dock positivt och det behövs för en annars ganska mörk och deprimerande bok.
Jag gillar ändå boken. Sara Kadefors skriver väldigt inkännande och bra om Siri och hennes utsatthet. De andra barnen beskrivs mer kulissartat och historierna spretar lite väl mycket för att boken får bli en fullpoängare men den är klart MYCKET LÄSVÄRD!

söndag 29 augusti 2010

Saker som aldrig händer

Andreas har snart varit ihop med underbara Hanna ett helt år. Det som han aldrig trodde skulle hända, hände. Att Hanna skulle vilja vara ihop med honom. Bättre än allt annat han våga drömma om.

Men den senste tiden har det har börjat kännas lite annorlunda. Han vet inte vad, men en obestämd och lite obehaglig känsla dyker upp ibland när han är tillsammans med Hanna. Allt verkar vara som vanligt men det är Nånting. Den där känslan. Av ovisshet eller obehag. Eller?
Ska han fråga vad det är, ha ett allvarlig samtal, men nej han vågar inte. För tänk om...

Inte blir det bättre av att han måste flytta tillbaka till pappa nu när mamma flyttar från Luleå till ett nytt jobb i Stockholm. Tillbaka till Björsbyn, till bushen, tillbaka till grannkompisen Erik.
Att vara 17 år och sakna sin mamma känns både pinsamt och svårt. Deppigt.
Grannkompisen Erik och Andreas har inte umgåtts på flera år. Dom som tidigare var allra bästa kompisar har nu ingenting gemensamt verkar det som.
När det jobbiga om Hanna och hennes avoghet blir uppenbart så känner sig Andreas sviken av alla. Alla verkar ha vetat om att Hanna träffat Billy. Värsta snobbkillen, stroppen.
Erik finns där som en en räddare i nöden.

Johanna Lindbäck skriver om ungdomar och ungdomars kärlek på ett mycket inkännande och kunnigt sätt. Hon känner sina läsare, ungdomars jargong och funderingar. Hon vågar skriva om tråkigheten och stillsamheten, om grubblerier och våndor, om den svåra men härliga ungdomstiden då allting känns så definitivt. Då allt verkligen kretsar kring köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Johanna Lindbäck har verkligen skrivit in sig i svensk realistisk ungdomskvalitetslitteratur. Härlig läsning. Att känna igen sig i, att lära sig av, att njuta.