tisdag 7 januari 2014

Fjärde riket

Blenda börjar ny skola. Igen. Högstadiet, årskurs 9. Det är inget hon ser fram emot. Hon vet att hon inte är någon vinnartyp eller någon kompismagnet. Tvärtom brukar hon ha svårt att få vänner, svårt att synas, eller bli sedd. 
I Ängholmsskolan är det ännu värre. Redan efter första lektionen inser Blenda att det finns en person som styr hela klassen, kanske hela skolan, Hedvig. Perfekta Hedvig med sitt perfekta smink, sin perfekta pojkvän och sin starka utstrålning. När Hedvig helt sonika lämnar lektionen i franska för att hon tycker det är töntigt så reser sig snart resten i klassen, en efter en och lämnar lektionen de också. Till slut är det bara LSD (Lena-Stina Dahl) och hon kvar. Snabbt rusar Blenda ut för att inte hamna i lågstatusträsket direkt (tillsammans med LSD). 
Tyvärr går inte den manövern så bra. Hedvig fnyser åt Blenda när hon försöker tilltala henne. Håller för näsan, typ. Åhh man lider. 

Nästa scen är en lektion i demokrati, en redovisning där grupperna ska berätta för klassen, för att sedan rösta fram den bästa redovisningen. Blenda, LSD och Penny (som olyckligtvis hamnat i onåd hos drottningen Hedvig) ska arbeta med Hitlers väg till makten. Under arbetets gång eller framförallt efter redovisningens fiasko i klassen så får Blenda en idé. 
Hon övertygar sina två gruppmedlemmar att de ska försöka ändra grupphierakin i skolan. Genom att kopiera Hitlers framgångsrika retorik och maktmetoder, ska de sätta drottning Hedvigs tron i gungning.

Här går det undan och gruppen får lite medvind från skolans demokratiprojekt och talartribun. Snart har hela det sociala spelet vänt. Men på vilket sätt, och till vilket pris? 

Fjärde riket av Maria Nygren hade legat länge på mitt nattduksbord för läsning. Jag har värjt mig inför en förväntad obehaglig läsning men... när jag satte tänderna i, så jag slukade den. Inte helt med hull och hår men så gott som. 
Ruggigt stark stämning, läskig utveckling och så denna direkta koppling till den mest hatade personen av alla, Adolf Hitler. 
Man vacklar i sympatier med bokens huvudpersoner (precis som alla i boken gör)  lärarna och rektorn  är ena riktiga mesar men...  intrigen, utvecklingen och högstadiepersonerna känns trovärdig och det är så spännande att man bara måste läsa den till slut! 
En bok att diskutera, fullt i klass med Tusen gånger starkare, Ondskan eller Flugornas herre. 

Jag gillade också Maria Nygrens debutbok 100 meter lycka. 

Inga kommentarer: