(M)ornitologen av Johanna Thydell

Moa ska ta reda på sanningen om sin morsa. Utklädd till fågelskådare. Det verkar lite udda men allt får sin förklaring. Moas pappa berättar en dag att hennes mamma är tillbaka och vill träffa Moa. Mamma Hedvig stack för 15 år sedan då Moa var två. Varför? det verkar det inte vara någon som kan svara på och Moa vill faktiskt nte veta. För ... Nu får det vara. Det har gått för lång tid av ovisshet och undringar. Hon är typ död. För Moa.

Nya kompisen Otta reder ut en del saker. Som att ge allting en andra chans. Även Moas mamma. 
Ottos egen mamma är död och har ingen andra chans. Men Moas lever ju. Så.
Under täckmantel av skoluppgift och fågelskådning med full utrustning löser det sig så småningom. I alla fall har Moa (med Ottos hjälp) en plan.
Midsommar med Hedvig. Fem dagar. I skogen. Utan mobiltäckning.
Ett högriskprojekt. 
Tur att Otto peppar och att Vispen, hmmm... finns(han vispar med tungan när han hånglar, därav namnet) men mest att Otto finns. Men så är det den där Hanna Eldh som verkar ha span på Otto, eller? Krångligt blir det. 

Men så blir Hanna en (m)ornitolog. Nu är det möte med morsan som gäller. Och kanske kan hon äntligen få reda på vem den där Hedvig egentligen är. Ställa henne mot väggen. Skälla ut henne. Eller? 

Johanna Thydell har skrivit en trovärdig historia om en inre resa och en ovanlig morsa. Man läser den som en film. Både kärlek, vänskap och ovilligt mammamöte beskrivs med lätthet och finurlighet där allt inte skrivs på näsan men känslan finns där. För Moa och för Otto. Så fint, så fint.