Hugo är killen med tigerrandiga shorts och med russin i fickan. Shortsen gillar han verkligen och har dem året om. Även i januari. Hugo har sytt dem själv på slöjden. Tarzan är stilguiden. För. Nu när han går i sexan har han kommit på att inte bryr sig om vad de andra tycker. Tänk om de tycker fel? Tänk om han missuppfattar världen.
Hugo är tämligen osynlig och ointressant för de andra. Han är smart och försöker verkligen få igång intressanta samtal med de coola killarna i klassen. Det går väl sådär. Ingen bryr sig om Hugo.
Inte förrän han blir invald i elevrådet och på klasskompisarnas inrådan tar upp det förhatliga keps och-mössförbudet. Nu blir Hugo både respekterad och hyllad. Nästan som en hjälte och de tidigare mobbarna vill vara vän.
Simon i femman vill också vara vän. Han bor granne med Hugo. Simon är killen som gillar att skriva och läsa poesi. Men kan och vill Hugo var kompis med en sån lågstatuskille. Eller ska han maxa sin nya position? Det är många känslor som far runt. Hur ska man vara som cool. Hugo studerar och lär sig. Man ska INTE gilla att dansa på disco, man ska knuffa varandra, ligga och slappa, åka snabbt utför sjukt branta backar, man KAN bara INTE gilla poesi.
Nu gäller snart en ny fråga i elevrådet, fotbollsturnering eller poesifestival, coolhetspoäng eller bögrykte.
Christina Lindström skriver med klockren dialog och tar upp viktiga ämnen utan att vara för pekpinnig. Boken är rolig och på-kornet! Att ingjuta civilkurage och alternativt mod i ungdomshjärtan är bra. Jag gillar att läsa om Hugo och kepskampen. Att det ska vara så förbaskat svårt att bara vara sig själv. Vi är ju vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar