Björnkällan av Kristina Sigunsdotter

Hedda har flyttat till ett fosterhem. Igen. Den här gången är det två gamla syskon som ska ta hand om henne. Erna och Eiven heter de och de bor i ett hus omgärdad av en stenmur, övervuxen av murgröna och snårig kaprifol. En galet vildvuxen trädgård och ett hus fullt av böcker. Hedda har lärt sig att inte fästa sig vid hus, hon vet aldrig hur länge hon får stanna. Däremot trädgården. Där trivs hon. 
Eiven är blind och har hjälp av blindhunden Tulsa. Han var duktig trädgårdsmästare tidigare. Innan stroken. 

 I skolan finns Sire med gul tröja och elektriskt hår, en outsider,  men med pondus, ingen man sätter sig på. Hedda tycker att Sire luktar barr och mossa och när Sire rör vid Heddas axel bränner det till i födelsemärket hon har där. 
Det känns som om de hör ihop på ett märkligt sätt, lite som besläktade själar.
Det finns ett stängsel utanför skolan så att man inte ska gå ut i skogen. Eiven muttrar när han hör det. Som om han ville säga något men Erna är snabb att avfärda.
Det finns några fler märkliga saker i byn. Ett träd som inte får vidröras,  i övervåningen på huset finns ett rum som ingen får beträda,  och så är det den där källan, Björnkällan. 
 Kanske har allt något att göra med Märil som levde för längesedan och som blev utpekad som häxa. 

Björnkällan av Kristian Sigunsdotter är en magisk berättelse om arv, plats och vänskap i nära  Maria Gripe-anda. 

Omslag och vackra illustrationer av Emma Ekstam.