Man måste leva ...innan man dör

Ernest är vad man skulle säga ett gammaldags barn.
Han bor med sin stränga farmor som har haft hand om honom ända sedan han föddes eftersom hans mor dog vid förlossningen. I familjen Morlaisse dog man av olyckor, ofta historiska olyckor. Hans farfar hade dött i andra världskriget, hans farfars far i det första. Och vad det gällde Ernest egen far, hade han försvunnit på ett mystiskt vis efter sin hustrus begravning, när Ernest bara var tre dagar gammal. Ernest är ett väldigt stillsamt barn som gör samma saker varje dag; han äter sin frukost, han går till skolan, äter sitt äpple och sin skorpa till mellanmål . Samma sak dag efter dag. Han skrattar aldrig, hoppar aldrig, skyndar sig aldrig. Ernets har aldrig bråttom. Ernest äger varken jeans eller munkjacka. Nej, han går klädd i kostym. En neutral kostym som skulle kunna passa in i vilket århundrade som helst. Men...Ernest älskar skolan och de andra är vana vid honom och hans gammeldagssätt, pojkarna låter honom vara i fred men flickorna försöker att få honom att lägga märke till dem. Förgäves.
Utan att lyckas.
Trots att de frestar med kakor, konfektbitar eller frukt som ibland ligger i hans bänk. (Men han vågar aldrig äta för han vet att farmor förbjuder alla andra mellanmål än deras eget dvs 1 äpple och 1 skorpa). Han läser heller inte de små lappar med meddelanden som flickorna skickar till honom. Små kärleksbrev fulla av hopplöst hopp.
Men... så en dag börjar Victoire i hans klass. Hon har tretton bröder – en hel armé tänker Ernest. Och han känner sig invaderad av Victoire. Hon får honom att prata, följa med henne hem och faktiskt också att skratta.
Han börjar våga! Våga att leva. Våga att skratta. Våga att fråga om pappan och vad som hände. Och... våga att fråga om de hemliga breven.
Ernest får också sin gamla farmor att börja leva.
För man måste leva …innan man dör.

"Hemliga brev" är skriven av Susie Morgenstern och är en alldeles underbar bok att läsa själv eller att läsa högt.
Ålder 9+