Elsa står vid stupet. Brevet till mamma är postat, mobiltelefonen ligger krossad mot stenarna, långt där nere i avgrunden där Elsa snart också kommer att ligga. Kaos. Ett steg närmare och sedan hej och tack för ingenting. I 16 år har hon varit en onödig människa. Nu räcker det!
Men så en röst, en liten människa, en kille, en jävla liten skitunge. Som faktiskt hindrar hoppet och rubbar Elsas cirklar.
Tårarna strömmar och allt släpper. Och det mörka molnet sipprar sakta ut.
Så börjar den oväntade vänskapen mellan Elsa och Sigge och tillsammans sticker de iväg, till Sigges morfar i Stockholm, tror i alla fall Sigges pappa.
Det är bråttom, för Elsa måste snabbt hem till lägenheten i Orminge, så att inte mamma hinner läsa brevet om att Elsa inte längre lever.
Mamma kommer snart hem från sin charterkärlekssemester med en ny idiotkille och Elsa har varit på läger på Öland. Det var där hon bestämde sig att göra slut på det här jävla skitlivet. Så kom Sigge och istället blir det en resa utan pengar utan mat men med ett starkt mål och en udda vänskap.
Som en roadmovie från Kalmar till Orminge.
Omväxlande får vi följa Elsas och Sigges tankar i olika kapitel. En liten existensiell rysare.
Författaren Måns Gahrton berättar i efterordet att han drömt scenen vid stupet med flickan som vill hoppa och pojken som ser på. Att han inte kunde glömma och ville veta vad som hade hänt. Han skriver så att vi får veta.
Så fint att drömma drömmar som blir början på en så bra och intressant historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar