Söndag

Torstens mamma är tjock. Hon ska få en bebis. En rosa och gullig och som luktar gott. Torsten vet inte varför man får bebisar. Egentligen. Men det vet "sämsta" kompisen Willy. "Folk skaffar bebisar när den första bebiens har blivit för stor och ful och för jobbig."
Hmm. Ja, såklart. Torsten luktar ju inte så gott längre, och inte är han särskilt gullig och definitivt inte rosa.
"Din mamma och pappa älskar dig inte längre. Nu är det slut med kärleken!" säger Willy och spottar på marken.
Torsten blir förskräckt och orolig och påbörjar operation "att-bli-en-gullig-pojke-man-verkligen-kan-älska." Det går väl sådär. Inte märker mamma och pappa att han anstränger sig extra för att städa sitt rum, tvätta händerna självmant och gå i säng utan protester.
Han drömmer om russin som luktar och att han inte längre kan prata utan bara säga gaga. Som en bebis. Willy tröstar och kommer på att Torsten skulle kunna flytta hemifrån när bebisen kommer. Till ett barnhem eller till biblioteket. 
När Torsten frågar farmor om hur det är att ha flera barn så berättar hon om att kärleken växer ju fler barn som kommer. Det känns trösterikt. Torsten hoppas att hon ska ha rätt.
Men han är inte riktigt säker.

Söndag handlar om en vecka i Torstens liv. En veckan i livet där hela hans sexåriga existens ställs på ända. En vecka där han plötsligt börjar våndas och oroa sig om han verkligen är ett älskat barn. Undertexten och Eva Erikssons varma, stämningsfulla bilder visar på en familj med mycket trygghet och stor kärlek och vi som läser boken är aldrig oroliga.

Torstens kompis Willy däremot verkar ha det lite kämpigare. Hans oro överförs till Torsten och i slutet på boken får vi veta att Willy redan har fått en lillebror i  pappans nya familj. Förra söndan.

Bilderna i boken av skickliga Eva Eriksson är charmiga och uttrycksfulla och sätter pricken över. 
Boken är en fin och filosofisk högläsningsbok om livet, döden och om att vara älskad! 
Kim Fupz Aakeson har skrivit en mängd böcker för stora och små barn. Han står alltid på barnets sida i berättelserna utan att de för den skull blir för enkla. Oftast finns det ett vuxenbudskap som inte känns pekpinnigt men tänkvärt. Det är i textens mellanrum som stämningen läggs.
Fupz Aakeson är en fena på stämningslägen. Det känns i huden när man läser.