Rebecka är ny på HVB-hemmet för ensamkommande flyktingbarn. Hon har gått en introduktionskurs och vet att hon ska följa reglerna som står i pärmen. På hemmet möter hon tre afghanska pojkar, Ahmed som flytt utan att berätta för någon, Hamid som snart fyller arton och Zaher som bara är fjorton år. De väntar på besked om de får stanna. Rebecka försöker göra det så bra som möjligt för killarna. Men det är inte lätt.
Ahmed har aggressionsproblematik och som har svårt med gränser och en självskadeproblematik. Han röker och kan simma. Det är ungefär det enda som Rebecka vet om honom. Men när hon lär känna honom bättre är det mycket mer som finns inom honom. Han kan dansa och vicka på rumpan, han läser Rebeckas livslinje och berättar om bergen i Afghanistan, om blommor och hundarna som han räddade, vårdade och matade.
Det är rutiner och journaler men också tillfällen då Rebecka väljer att gå utanför reglerna.
Pojkarna är söner, är människor och pendlar mellan hopp och avgrundsförtvivlan.
Allt är skört, ibland smutsigt men också vackert.
Elin Persson har skrivit en bok som ger stor insikt i arbetet och mötet med de ensamkommande. En berättelse bortom siffror och nyheter.
Så himla bra. En debutbok som lever i mig långt efter läsningen tagit slut. Men blir drabbad!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar