Vad är det snyggaste namnet? Är det töntigt att spela fiol eller att läsa franska när alla andra läser spanska?
Det är svårt att vara cool när man heter Majken och spelar töntigaste instrumentet och har valt franska (för att mormor vill) Hade hon inte haft bästa musikläraren Izzy så hade allt varit mycket gråare.
Izzy är den som får Majken att känna sig smart, rolig och bra. Hon är skrattig och mysig, har ett eget band och coolaste namnet. Izzy är etta på topplistan forever.
Den nya fina killen i 6b spelar också, inte fiol men gitarr och på samma speltimme som Majken. Lite pinsamt blir det när Izzy kallar honom snygging, eller att han tror att han blir tilltalad som snygging. Äsch! Han heter Ivan. Snyggt namn. Skulle funka i Paris lika väl som i USA. Det gör ju inte Majken, det låter som Mike eller Mikey. Pinsamt.
Såna här saker är sån´t som Majken tänker på hela tiden. Och en hel del tankemöda går till bästakompisen Tessan som typ verkar vara ihop med Dexter i sjuan.
Majken har aldrig varit ihop eller ens kär. Det är däremot storebror Pontus i Ida. Uppöveröronen. Bara så där. Plötsligt. Hångel jämt.
Tessan har ny skolväska, typ handväska och störiga Belinda bara dog. Majkens gröna rygga är det ingen som hetsar upp sig för. Men hur svårt kan det vara att vara att fortsätta vara vanliga Majken.
Lite ihop är en vardags-romcom eller vad ska man kalla en sån här bok som bara är så trevlig att läsa och man får ett titthål rakt ner i Majkens tankevärld. Det blir ju inte sämre för att boken utspelar sig i Umeå och några scener på Bokcafé Pilgatan!
Johanna Lindbäck har tidigare skrivit ungdomsböcker som gått rakt in i hjärtat. Den här boken är för de yngre som befinner sig just i skarven mellan barn och tonårsliv som ju kan vara ganska så jobbig. Johanna Lindbäck behärskar den känslan perfekt.
Visar inlägg med etikett existenstiella frågor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett existenstiella frågor. Visa alla inlägg
söndag 1 september 2013
fredag 1 mars 2013
"Dina brev lägger jag under madrassen"
Sara Schwardt var 13 år när hon skickade sitt första brev till Astrid Lindgren. Det svar hon då fick gjorde henne så upprörd, arg och besviken att hon rev sönder det och spolade ner det i toaletten. Detta allra första svarsbrev är borta för alltid, dock inte i Saras hjärta där det finns inristat för evigt, men för oss andra är detta första brev en förborgad hemlighet.
Men det blir fler brev. Många fler. Och...
alla de andra breven får vi läsa!
Det blir till en ovanligt ärlig inblick i ett trasigt tonårsliv och många franka svar från en av landets största författare som i detta fall agerar mycket inkännande och ömhudat.
Åren går. Hemma hos Sara växer konflikterna till öppet krig, skolan är pest och Sara rymmer hemifrån. Efter mycket strul så får Sara bo hos sin mormor. Med mormors hjälp och Astrids brev tar hon sig igenom högstadiet.
Sån tur för oss att det blev en bok, trots att Astrid och Sara lovade varandra att aldrig visa breven. En fin och tankeväckande allåldersbok för ungdomar och vuxna.
Det är viktigt att bli tagen på allvar. Att få svar på sina frågor. Eller mothugg.
Astrid stryker inte medhårs. Hon skriver vad hon tycker. Man hör hennes röst...och ryser... den rösten fattas!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)

