Unika Edgar av Arne Svingen

 

Unika Edgar är olik. Han han en kromosom mer än andra. Men att vara olik är bra. Det är Edgar helt säker på. Dock tyckte inte hans mamma det som inte orkar ta hand om honom. Edgar är som smuts på skorna som man vill skrapa bort säger hon en gång när det inte är meningen att han ska höra det. 

Istället får Edgar bo i en egen kåk, det är det inte många som är snart 13 år som gör. Där har han  en massa mammapappor som får betalt för att vara det. Lise är Edgars favorit. Hon är bäst på att förstå, på att kramas, på att lyssna. Hon är inte bara superschysst, hon är i divisionen över, premier league. Tycker Edgar, även om han inte gillar fotboll.

I skolan har han kompisar, hmm kanske inte så schyssta alltid, men Sverre är bra, åtminstone på tu man hand, när han till exempel handlar åt sin mamma som har ME och inte orkar vare sig handla eller laga mat. Det berättar Sverre för Edgar men det får han inte säga till de andra i gänget. 

Nu fyller Edgar snart år och han ska ha födelsedagsfest. En speciell fest dit han ska bjuda Sverre och de andra killarna i gänget. Lise är tveksam men vill ändå att Edgar ska få bestämma själv. Tio olika kakor ska det bli och en önskelista har han med sig i fickan. Sverre och gänget skulle väldigt gärna vilja komma på festen men bara om Arge-Lars i kvarteret också blir bjuden. Så börjar det hela som kommer att växa till en riktig rysare. Edgars storebror och hans fina flickvän kommer också. Tack och lov. 

I Unika Edgar av Arne Svingen, får vi klä oss till en kille i trettonårsåldern som har Downs syndrom och som vill ordna allt till det bästa. Stora och små känslor hela tiden.
Gåshud och tårar och stora leenden när man läser den här. 

Utkommen 2022 och översatt av Carina Gabrielsson Edling. 

Detta är mitt liv av Rose Lagercrantz och Anneli Furmark

Det är den sommaren Sophia alltid har håret utslaget. Sommaren när hennes pappa och syster reser till Grekland, men Sophia bara vill åka till Kollo. Det har hon längtat hela året efter att få göra. 
Väskan är packad och där ligger nya kläder, ny baddräkt, nya shorts. 
Men när bussen med alla kolloungarna ska åka iväg så finns inte Sophia med. Det blev lite tokigt på morgonen. Mamma ringer och berättar och att de kommer på söndagen istället. Med egen bil. Söndagen råkar också vara Sophias födelsedag. Mamma stannar vid kondis för att köpa tårtor till alla på kollot. Det är vanligt att man bjuder på tårta när man fyller år säger mamma. Sophia säger att då ska hon hålla ett tal. Mamma får hjärtat i halsgropen. Att hålla tal är det senaste. 

Sophia har bestämt sig för att den här sommaren ska bli bättre och annorlunda. Hon ska börja talet med det viktigaste. Det har hennes morbror lärt henne. Han är bäst på att hålla tal. 
Hon ska börja med att säga "Detta är mitt liv" sen ska hon berätta som det är. 
Men det blir inte så hon börjar sitt tal. 
Hon är inte som andra skulle hon säga. Alla har något som är annorlunda. Något som de tänker på ganska mycket. Jag är annorlunda för att jag är autistisk skulle hon ju berätta. Men det glömde hon...
Det gör inget. Det blev så himla bra ändå. 

Detta är mitt liv är en alldeles underbar bok, en grafisk bok med bilder och serierutor på varje sida. 
Inkännande och stark text av Rose Lagercrantz och bilder av fenomenela Anneli Furmark. Man läser med tårarna längst ut. Man förstår så innerligt väl mammans våndor och Sophias tankar. 
Bilderna i en färgskala som beskriver känslan förstärker och stöder en text som är tankar och känslor och tillbakablickar.  Tillsammans blir det helt  kongenialt. Älskar den!  

Rymlingarna av Ulf Stark

Farfar ligger på sjukhus. Han har har problem med sitt allt för stora och svaga hjärta och sitt ben som han brutit inte bara en gång utan två, helt nyligen. Farfar domderar och är ilsken, svär så det osar och känner sig instängd på sjukhuset. Maten smakar inte och han vill inte alls vara där. Han är ingen populär patient. 
Ulf eller Lill-Gottfrid, som farfar kallar sitt barnbarn, är däremot förtjust i farfar. Det är en ömsesidigt kärlek, något som Ulfs pappa tandläkaren inte kan förstå. Pappan drar sig för att åka och hälsa på farfar för att  troligen bara bli utskälld. Sonsonen åker själv dit med en pilsner och en sillsmörgås till farfar. "Det här var grejer, det" säger farfar. Han hatar sjukhusmaten som inte smakar något. 

Så kommer det sig att de planerar en rymning tillsammans. Nästa lördag ska det ske. Med taxi till båten och sen till landet i skärgården.  Dit är det lagom långt att rymma. "Men se för helsefyr till att pappa inte kommer med" säger farfar. Sen säger han ett ord till. "Lingonsylt". Helt obegripligt. 

Planen kräver rätt många lögner, köttbullar, pilsner och bagarhjälp av Adam-Ronny som även ska agera taxichaufför. Allt går enligt plan, farfar kommer med och Adam-Ronny lurar både farfar och sjukhuspersonalen. De får med sig  tabletter för hjärtat och för att farfar ska hålla sig lugn och inte svära så mycket. 
  Farfar njuter på båten och visst ser de farmor som står och vinkar på balkongen, fast hon varit död i något år nu. Farfar åker bakåt i tiden det syns på ansiktet. Huset ligger på en höjd, i folkmun kallad,  Klippiga bergen. Farfar ska ta sig upp, fast det är hur brant som helst. Två timmar tar det. "Det är dom satans byxornas fel", säger farfar. "Dom är för trånga." 

Att detta blir en magiskt om än lite strapatsrik helg är ju givet. Det kan man vara i trygg förvissning om när man läser något som Ulf Stark skrivit.
En underbar kärlek mellan farfar och sonson och en kärleksfull saknad som botas en aning av en burk kvarglömd lingonsylt. Ömsint, roande, sorgesamt och underbart. Genialt berättat helt enkelt. 
Att detta skulle bli Ulf Starks sista bok är också oerhört sorgesamt men också så himla fint. En mycket värdig och omfamnande slutbok.
Kitty Crowthers illustrationer i pastellkrita gör hela boken till en fantastisk helhet där ljus och mörker, ilska och glädje, dröm och verklighet bilder en perfekt fond till texten. 
En högläsningsbok för alla åldrar med en layout som lovar lika mycket i form som innehållet ger. I love it! 

"Dina brev lägger jag under madrassen"

 

Sara Schwardt var 13 år när hon skickade sitt första brev till Astrid Lindgren. Det svar hon då fick gjorde henne så upprörd, arg  och besviken att hon rev sönder det och spolade ner det i toaletten. Detta allra första svarsbrev är borta för alltid, dock inte i Saras hjärta där det finns inristat för evigt, men för oss andra är detta första brev en förborgad hemlighet.

Men det blir fler brev. Många fler. Och...

 

alla de andra breven får vi läsa!

Det blir till en ovanligt ärlig inblick i ett trasigt tonårsliv och många franka svar från en av landets största författare som i detta fall agerar  mycket inkännande och ömhudat.

 

Åren går. Hemma hos Sara växer konflikterna till öppet krig, skolan är pest och Sara rymmer hemifrån. Efter mycket strul så får Sara bo hos sin mormor. Med mormors hjälp och Astrids brev tar hon sig igenom högstadiet.

 

"Jag vill att du ska veta att en utomstående människa anser att du har rätt" skriver Astrid till Sara. Och just detta är ju så fantastiskt och får åtminstone mig att tänka att man kan betyda skillnad i en ung människas liv. Om man bara kan lyssna!

 

"Dina brev lägger jag under madrassen" är en helt underbar bok  En brevväxling 1971 - 2002 mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt eller Sara Ingeborg Ljugcrantz som hon hette då.
Sån tur för oss att det blev en bok, trots att Astrid och Sara lovade varandra att aldrig visa breven. En fin och tankeväckande allåldersbok för ungdomar och vuxna.
Det är viktigt att bli tagen på allvar.  Att få svar på sina frågor.  Eller mothugg. 
Astrid stryker inte medhårs. Hon skriver vad hon tycker. Man hör hennes röst...och ryser... den rösten fattas!