Hon har kallats tjugohundratalets stora förnyare av bilderboken. Pija Lindenbaum är en av våra allra största bilderbokskonstnärer och när en ny bok av henne kommer, är förväntningarna stora. Jag läser och njuter av bilderna, av typografin, av bildrytmen , dynamiken och spåket. Ett helt drama, en bilderboksrysare är det. Jag läser den först själv och sedan flera gånger med mitt 6-åriga barnbarn. Hon sitter blickstilla vid min sida och håller för öronen när klimax närmar sig. Då när det hemska händer, det som blir en smärre katastrof, när Gittan tappar en av småungarna i golvet och får värsta utskällning av barnflickan Puma (sen läser vi den igen och igen, det känns lättare då).
Puma är den coola, snygga, och häftiga tjejen som sköter om Hjördis och dagbarnen om dagarna när Gittan är på dagis. Ibland brukar Gittan hälsa på Puma (och Hjördis) och sitter då som klistrad vid Pumas läppar. Hon avgudar. Hon vill sitta nära Puma och kolla på när hon läser. Men det vill inte Hjördis! Hon vill springa omkring, hon vill hitta på nåt´. Hon hittar på att gå in till småungarna när dom sover fast hon vet att dom inte får!
Hjördis hittar på att leka att småungarna är i fängelse, att dom skriker när dom är där och för att det ska ske så skakar hon sängen så att småungarna ska vakna. Kanske vill dom vakna tänker Gittan stillsamt.
Småungarna vaknar men skriker inte. Så. Då hittar Hjördis på att leka varmkorv.
- Visst är det kul! Jag har inte lekt det en enda gång tänker Gittan. Det är efter varmkorvleken och teaterleken som det hemska händer. När det är färdiglekt och småungarna ska tillbaka till spjälsängen. När Gittan ska lyfta upp den ena småungen och lägga tillbaka den i sängen så ... råkar dem ramla i golvet!! Ungen skriker. Puma kommer inrusande. Puma vrålar till Gittan!! 
Gittan springer. Bort. Hem. Hon gömmer bort sej längst in i garderoben dit hon går när hon måste tänka nåt viktigt. För nu står det efter livet!
Hon sitter i säkert tusen minuter men sen börjar några små vesselliknande djur att försöka trösta och muntra upp henne, på olika sätt. Hon får kittla dem så att de kiknar. Sen vill de bli kastade i luften. Och... de gillar faktiskt att ramla och slå sig hårt!
Sen ringer det på dörren! Det är Puma...
Pija Lindenbaum har gjort en bilderbok där det stora stora dramat sker inombords. En stämning byggs upp som gör att man läser med ståpäls. Katastrofen kommer snart! Det vet man.
Gittan rör sig bara fysiskt mellan ett par våningar i huset där hon bor. Men hon rör sig mellan oceaner av känslor innuti. Beundran, oro, rädsla, fasa, skuld och skam. Bilderna speglar Gittans känslor i färg från gult och rosa till det kallare och mer hotfulla gröna gråa och lila. Gittans ögon och kroppshållning visar hennes kval.
Trappbilden där Gittan rusar ut, upp och hem är läskig! Värsta Hitchcock! Varenda mening, vartenda ord är också väl avvägda. Inte för mycket och inte för lite. Hon är noga med språket och lekjargongen känns helt naturlig. Fin att läsa. Om och om igen!
De karaktäristiska Gittandjur, som räddar ensamma själar, finns med men i denna bok är de lite mer anonyma och betydligt stillsammare än både gråvargar, fårskallar och älgbrorsor.
Pija Lindenbaum har gjort en alldeles underbar och förfärlig skuldoskamrysare! Alla barn och vuxna kommer att känna igen sig i hur det kändes att få skäll, att bli rädd, ledsen och sedan skämmas! Mästerligt berättat i ord och bild för oss alla!
