Christina Wahldén har skrivit en bok om ensamkommande flyktingbarn som går rakt in i magen. Den är en käftsmäll och en ögonöppnare för oss i västvärlden som faktiskt föranleder och är en av orsakerna till konflikterna i landet.
Många av oss går omkring med en bit av Kongo i fickan. Coltan är den metall som behövs till mobilens uppladdningsbara batteri och coltan finns nästan bara i Kongo. Coltan är en av orsakerna till konflikten och till det krig som rasat sedan 1998 och där över 5 miljoner människor har dött! Över 5 miljoner! Det är den dödligaste väpnade konfliken i världen sedan andra världskriget!
Jag hoppas, hoppas att många lärare läser, många vuxna och många ungdomar som träffar flyktingar. Många andra också förresten. Kanske mest dom.
Ombeni har kommit till Sverige från Kongo. På ett mirakulöst sätt har hon fått en möjlighet att starta om, att försöka läka, att försöka få hjälp att komma över. Att komma över katastrofen. Ombeni har blivit vittne när hennes bägge föräldrar och bror blivit grymt mördade, och då menar jag grymt. Hon har blivit våldtagen, utnyttjad och vet inte om hennes systrar lever.
Nu kommer hon till Sverige. Ensam. Till ett kallt land utan vänner, utan familj, utan någon att prata med. Och med alla hemska bilder i huvudet, med alla hemska upplevelser.
Det värsta är att Ombeni nästan inte får någon hjälp alls. Jo, materiellt sett allt man behöver, mat, skola, kläder, lägenhet. Men ingen att prata med. Ingen som lyssnar.
Om hon inte haft Gösta, hunden, att ty sig till så hade nog allt blivit totalt kaos.
Jag läste den här boken med förfäran. Jag höll ibland för ögonen för att orka läsa. Boken är bra den är lätt att komma in i, att identifiera sig med, den är ett samtidsdokument, en relityrysare och dokumentärroman. Läs!
