Andreas har snart varit ihop med underbara Hanna ett helt år. Det som han aldrig trodde skulle hända, hände. Att Hanna skulle vilja vara ihop med honom. Bättre än allt annat han våga drömma om. Men den senste tiden har det har börjat kännas lite annorlunda. Han vet inte vad, men en obestämd och lite obehaglig känsla dyker upp ibland när han är tillsammans med Hanna. Allt verkar vara som vanligt men det är Nånting. Den där känslan. Av ovisshet eller obehag. Eller?
Ska han fråga vad det är, ha ett allvarlig samtal, men nej han vågar inte. För tänk om...
Inte blir det bättre av att han måste flytta tillbaka till pappa nu när mamma flyttar från Luleå till ett nytt jobb i Stockholm. Tillbaka till Björsbyn, till bushen, tillbaka till grannkompisen Erik.
Att vara 17 år och sakna sin mamma känns både pinsamt och svårt. Deppigt.
Grannkompisen Erik och Andreas har inte umgåtts på flera år. Dom som tidigare var allra bästa kompisar har nu ingenting gemensamt verkar det som.
När det jobbiga om Hanna och hennes avoghet blir uppenbart så känner sig Andreas sviken av alla. Alla verkar ha vetat om att Hanna träffat Billy. Värsta snobbkillen, stroppen.
Erik finns där som en en räddare i nöden.
Johanna Lindbäck skriver om ungdomar och ungdomars kärlek på ett mycket inkännande och kunnigt sätt. Hon känner sina läsare, ungdomars jargong och funderingar. Hon vågar skriva om tråkigheten och stillsamheten, om grubblerier och våndor, om den svåra men härliga ungdomstiden då allting känns så definitivt. Då allt verkligen kretsar kring köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Johanna Lindbäck har verkligen skrivit in sig i svensk realistisk ungdomskvalitetslitteratur. Härlig läsning. Att känna igen sig i, att lära sig av, att njuta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar