måndag 1 november 2010

En Hemlig Vän

Katarina Genar är debutant och har skrivit en lågmäld, lite sorgsen och gåtfull berättelse som smyger sig in under hjärtat. Och stannar kvar. Länge.

Henrietta och mamma har flyttat från landet in till stan. Nu bor de i ett hyreshus med många lägenheter, hiss och med en port som alltid är låst. Och en gård med en gigantisk ek och gungor som man inte får gunga i. Det är vaktmästaren som varnat. "De där gungorna är farliga. Farliga! Glöm aldrig det! " Varför de är farliga får Henrietta inte veta. Hon har aldrig vågat prova. Henrietta tycker att det nya livet är trist. Urtrist!

Henrietta har inga vänner och nästan ingen familj; pappa har stuckit och bor med en annan nu och mamma jobbar alldeles för mycket. Henrietta har ingen mobiltelefon (fast hon vill, vill) och just nu ingen nyckel heller. Den är borta. Ska hon sitta utanför och frysa ihjäl?

Men så kommer Wallgren, den äldre herren i våningen ovanför och hon får tack och lov komma in i värmen, låna telefon och ringa till mamma. Wallgren står och tittar på stjärnorna, djupt försjunken. "När saknade blir för stor, skänker stjärnorna tröst" säger han. Henrietta undrar vad han saknar men vågar inte fråga.

Gungorna står bara där till ingen nytta. Vad ska man med gungor till om man inte ens får gunga på dem? undrar Henrietta. Senare på kvällen när det snöat och allt är vitt och vackert står Henrietta vid fönstret och tittar ut. Hon får plötsligt syn på en liten flicka med tunna flätor och röd toppluva. Det är första gången Henrietta ser ett barn på gården, hon undrar vem det kan vara och hur det kommer det sig att hon är ute så här sent. Och det ser ut som om hon tänker gunga! Hjälp! Och hon gör det högre och högre och högre... så plötsligt hoppar hon av mitt i farten och är bara borta.

Nyckeln som också bara är spårlöst borta. Märkligt! I skolan får hon en lapp med ett mystiskt meddelande om nyckeln, underskrivet av "En hemlig vän". Hon undrar men vet inte, det är så mycket konstigt som händer nu sen hon och mamma flyttat till stan.
Eftermiddagarna ska hon istället tillbringa med läxläsning hos tant Ellen i våningen inunder. Tills nyckeln kommer fram. Tant Ellen sitter med papiljotter och bjuder på brända syltkakor. Henrietta ljuger för Ellen att hon hittat nyckeln för att slippa vara där. Hon slinker in till Herr Wallgren istället. Han är snäll men lite mystisk. Vem är han egentligen? Han går bara ut när det är skymning.

Det är en gammal och mycket sorglig händelse som ligger som dold kuliss i denna bok. En kuliss som blir alltmer tydlig ju längre i boken man läser. En mystisk känsla finns där hela tiden. En mystisk och mysig. Man blir först sorgsen sedan varm i hjärtat. Boken är lite som en "Igelkottens elegans" för unga.
Katarina Genar är debutant med riktigt fin Maria Gripekänsla. Jag ser verkligen fram emot att få läsa fler böcker av henne. Det fina omslaget och vinjetterna i boken är illustrerat av Kristina Digman.

Inga kommentarer: