En dag står hon bara där. På skolgården. Hon är blek, allvarligt, lite frånvarande och Pim-Pim blir nyfiken. Vem är hon? Flickan verkar tveksam och dröjande och när Pim-Pim frågar efter hennes namn tar det en bra stund innan hon liksom bara säger rakt ut, Extra. Jag heter Extra. Konstigt namn, tycker Pim-Pim, hittar hon på? Vem är hon, denna mystiska flicka. Liksom ett väsen. Som luktar äpple.
Extra börjar i Pim-Pims klass och sakta, sakta påverkas hela klassen. Extra pratar med alla, från de minsta ettorna till de största niorna. Hon tar fram det bästa, får alla att liksom lysa, får förtroenden. Men...hon undviker Pim-Pim. Just honom av alla. Varför? Han förstår ingenting. Han var ju ändå den förste av alla som pratade med henne, bjöd hem henne.
Pim-Pims pappa berättar om en cirkusföreställning och om trollkarlen Malaki, som senare dyker upp lite oväntat i en skåpbil. Pim-Pim och pappa bestämmer sig för att följa efter bilen för att se var trollkarlen bor. Och Pim-Pim har en stark känsla av att Extra hör ihop med trollkarlen. Han vet inte varför. Bara en känsla. Han återvänder till Malakis hus. Ensam.
Så är det en mystisk katt, några spelkort och magiska försvinnanden. Och slutligen en bäbis som är svårt sjuk ...och "De mörka molnen hopar sig".
Jag får en stark "Mästaren och Margarita"-känsla. Och en omisskännlig Per Nilssonsk ton. Det är stillsamt magiskt, härligt berörande. Och till hösten kommer en fortsättning. Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar