Ella, 16 år, med skådespelardrömmar, börjar på teaterprogammet på gymnasiet. Tiden är sent 90-tal och platsen är Laholm. Ella är frusterad över att fortfarande vara oskuld och längtar, längtar efter att bli älskad. Hon är populär, snygg, eftertraktad men det är ändå svårt att hitta någon som stämmer. De söta pojkarna är antingen redan upptagna eller vill bara ha one-nights-stand.Att beklaga sig inför hippiemamman (med skånsk dialekt, orakade ben och udda kläder) är lönlöst. Hon har alltid någon lösning och uppmuntrande hejohå att komma med. "Det händer roliga saker hela tiden". Som nu tex att den lokala dagstidningen behöver ungdomskrönikörer och kulturskribenter... Men när man vill bli skådespelare!!? Efter lite tvekan kommer Ella på att hon faktiskt tycker att det är kul att skriva och anmäler sig, inspirerad av Linda Norrman Skugge.
Men det är ju fortfarande detta med killar, festivaler och sex. Som är det viktigaste. Just nu. Och särskilt när hon inte knep huvudrollen i skolans Hamletuppsättning. Ella är flirtig och rätt så framgångsrik. Emellanåt. Men det vill sig inte riktigt.
Mamma tröstar med att det blir bättre med åren. Inte allt men en hel del.
Jag är böjd att hålla med. Att det blir bättre med åren, alltså. Det är så hög igenkänningsfaktor i denna bok att man blir pinsamt påmind om sin egen gymnasietid. Jag skulle ha slukat den här boken då. Jag skulle ha skrivit av Ellas manifest (10 punkter) och nålat upp det ovanför sängen.
Moa Eriksson Sandberg är debutant och har skrivit en ungdomsroman inspirerad av sin egen dagbok från gymnasiet. Det gör att den känns väldigt nära och äkta. Just så här var det, kan det vara, är det. Lite för många chansningar, lite för mycket osäkerhet och längtan. Lite för lite ilska.
Mycket "Glappet"-stämning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar