De måste flytta. För att de måste, annars riskerar de att dö. Falla ner i en grop. Slukas av ett hål, stort som en krater, svart som synden. Ända ner i helvetet.
Majas rädsla är verklig. Hon tänker på raset och flytten varje dag. Och på döden. Men.. hon har inte alls tid att dö. Hon vill bli ihop med Anton. Om inte nu, så snart. Någon gång.
Julia är bästabästa kompisen. De har alltid haft varandra och gillat samma saker och kunnat prata om allt. Men nu. Det är som en iskyla värre än den där gängen när det var minus trettiofem i stugan, det är som tortyr. Vad har hänt. Maja vet inte. Hon tänker på att nu kommer hon och Julia att bo långt ifrån varandra. Inte etthundratrettio steg som nu utan mycket längre. Och faktiskt ännu mycket längre från varnadra än Maja vet ännu.
Kiruna ska flyttas för att LKAB spränger under jord och marken ovanför blir instabil. Det är risk för ras. Hela stan ska inte flyttas eller rivas men stora delar av dem, särskilt de delar som ligger närmast gruvan. Den delen där Maja bor. Bläckhornen. De vackraste husen i Kiruna.
Nu vill läraren i skolan att de ska skriva om känslorna kring flytten. Känslor är viktigt! Skriv!
Julia skriver som en besatt. Maja kan inte. Men därhemma kommer orden. Jävelorden. Jävla järnmalm. Satans små pelletskultur. Skit-LKAB.
Kiruna är exotiskt och spännande. Med gruvan, med Kebnekaise i närheten, med kylan, med mörkret och ljuset, med vackraste kyrkan och stadshuset. Men det är INTE spännande att bo här. Bara läskigt.
Ann-Helén Laestadius har skrivit en bok om ett ämne som verkar lite ohippt men tvärtom vad man kanske kan tro så är boken så vansinnigt bra att man läser den som värsta thrillern med kärleksintrig och vänskapskrångel.
Tio över ett innehåller både ångest, kärlek, familj och evig vänskap.
Och nu fick Laestadius ett VÄLFÖRTJÄNT Augustpris! Hipp Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar