"Vart ska pappa gå med yxan?". Så dramatiskt börjar den här boken när Fern frågar sin mamma vid frukostbordet. "Till grisstian" svarar mamma och berättar att det föddes några grisar i natt. Men Fern förstår inte vad pappa ska med yxan till och när hon förstår att det är för att en av griskultingarna föddes alldeles för liten och ynklig och att yxan ska användas för dennes räkning blir hon alldeles förtvivlad.
"Menar du att han tänker döda den? Bara för att den är mindra än de andra?
Det är på så vis som grisen Wilbur kommer under Ferns beskydd och blir matad och älskad och klappad mer än allt annat. Wilbur växer och blir en ovanligt fin vårgris. En så fin gris att den är mogen att säljas vid 5 veckors ålder. Fern blir naturligtvis helt förkrossad och vädjar till sin pappas hjärta. Utan resultat. Dock kommer Ferns mamma på den lysande idén att låta Wilbur säljas till morbror Homer som ibland brukar föda upp grisar. På så sätt kan Fern gå och hälsa på honom så ofta hon vill. Saken är snart ordnad.
Morbroders lagård är stor och mycket gammal. Där finns kor och hästar och får och en grisstia till Wilbur. Det är en sån lagård där svalorna tyckte om att bygga bo och där barn tyckte om att leka.
Fern kom nästan varje dag och hälsade på sitt skötebarn. Därinne i lagården kunde hon sitta och lyssna och titta på Wilbur. Fåren och gässen lärde känna henne. Inga djur var rädda för henne, hon var så lugn och vänlig.
En dag när Wilbur var nästan två månader gick han ut på sin lilla gård utanför lagården. Han hade tråkigt. "Jag är inte två månader än och jag är trött på livet" sa han. Gåsen uppmanar honom att rymma och berättar att en spjäla i var lös. Inga problem. Wilbur lyckas böka sig ut och gör ett lyckoskutt i luften.
Nå, så enkelt är det nu inte att rymma från en lagård, bara så där. Äventyret fortsätter en stund men när Wilbur blir tillräckligt hungrig så får bonden honom in i stian igen. Men Wilbur vill inte bara ha mat , han vill ha kärlek och vänskap. Råttan Templeton, gåsen och lammet dissar honom. Han betyder mindre än ingenting. För dem. Depp, depp.
Men så får han höra en liten röst "Jag vill bli din vän. Gå och lägg dig. Du kommer att träffa mig i morgon".
Rösten kommer från taket i stian och det är Charlotte som sitter uppe i dörröppningen och vinkar till Wilbur. Charlotte är en stor grå spindel och inte vilken spindel som helst. Utan en ovanligt klok och snäll och mycket påhittig spindel-bästa-vän.
Hon är Wilburs lycka!
Min vän Charlotte av den amerikanske författaren E B White kom ut första gången 1952. Den klassiska svenska översättningen av Britt G Hallqvist är här varsamt reviderad av Kerstin Backman och utgiven på Atrium förlag med nya, ljuvliga bilder av Jenny Berggren.
Jag är typ kär i Wilbur och impad av Charlotte. Underbart språk som gör den till finaste högläsningsboken. En riktig klassikergodbit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar