Julian fyller år på julaftonen men vet att den här julen blir inte som de andra jularna för mamma och pappa sitter bara i var sitt hörn av soffan och verkar totalt ha glömt bort både advent och jul. Julian lägger istället så mycket tid han kan på att simma. Han simmar nästan varje dag och blir bättre och bättre. En dag står en flicka i röd kappa utanför badhuset och tittar och vinkar till Julian. Hon har det bredaste leende man kan tänka sig. Hon heter Hedvig och de blir genast vänner. Hedvig beundrar Julians simning och säger att det hon önskar allra, allra mest i hela universum vore att kunna simma. Hon skulle ha varit en helare människa om hon kunnat det.
Julian skrattar och tycker att hon ser hel ut.
De går hem till Hedvigs hus och dricker choklad och leker kurragömma. Det finns en liten konstig känsla i huset. Liksom något grått och dystert över gungstolen t ex, men vips är allt bra igen.
Hemma hos Julian är det verkligen grått och dystert. Och fiskpinnar till middag som vanligt.
Hur ska det kunna bli jul i år?
Tack vare Hedvig blir livet ljusare och de bygger en snösyster tillsammans. Som faktiskt på pricken liknar Juni, Julians storasyster som inte längre finns kvar i livet.
Julian ser också en äldre man som närmar sig Hedvigs hus. Han har nycklar i handen och verkar vilja gå in. Men så är han borta. Bara så där. Helt plötsligt.
Maja Lunde har skrivit en vacker och utomordentligt hjärtskärande bok i 24 kapitel. Om livets förgänglighet och om det goda som trots allt finns kvar. En alldeles underbar bok med bilder av Lisa Aisato som är förföriska, nästan dekorativt vackra, i all sin sorgsenhet. Att gråta är också att känna lycka. För att man får finnas och för att några fanns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar