Vem är du Johanna?

Johanna föddes och levde sin första fem år på Island. Hon växte upp med sin farmor och farfar och de vilda islandshästarna och fick ett föl som sitt eget. Men Johannas svenska mamma trivdes inte alls på den karga ön och hon tar med sig sin unge och åker hem till Sverige.
Nu har det gått nästan tio år och Johanna har funnit sin trygghet på ridskolan med sin älskade sköthäst Kasper. Hon drömmer fortfarande och längtar efter farmor, efter pappa, efter Island. Men drömmarna blir svagare, allt mer orealistiska och till slut tror hon inte på det själv.
När hästen Kasper dör och ridskolan går i putten så krackelerar hela tillvaron för Johanna. Hon hatar och anklagar sig själv för hästens sjukdom och för tidiga död, hon börjar missköta skolan och hamnar i dåligt sällskap. Johanna vill inte leva ett liv utan sin häst!
Så kommer ett meddelande om att Johannas farmor fått en stroke och Johanna får en mycket stark anledning och en omedelbar möjlighet att åka till Island. Hon får också en chans att lära känna en annan Johanna än det hat-jag hon känt till hittills.
Men det är inte lätt att komma tillbaka till något som hon knappt kommer ihåg. Farmor som är den person som hon mest längtat till, ligger medvetslös på sjukhuset. Hennes isländska pappa är tyslåten och svårtillgänglig och hon har lovat sig själv att aldrig rida igen.
Hur svårt kan det vara att vara Johanna?

Vem är du Johanna är en mycket stark bok. En bok om identitet, skuldkänslor, kärlek och spänning.
Det var länge sedan jag läste en så mångfasseterad, spännande och engagerande hästbok. Hästlivet är egentligen bara som en kuliss, det viktiga är istället den inre resan för Johanna. Hennes våndor och vedermödor för att lära känna sig själv. Hennes misstänksamhet mot livet. Hennes seger över depressionen, anklagelserna och sorgen.
Jag gillar verkligen Johanna!

I den tysta minuten mellan

Torvi har inte träffat sin pappa sedan han var sex år, då han och mamma flyttade till Sverige från Island. Hela pappagrejen har varit en ända stor väntan och ett enda stort SVEK.
Pappa hade sagt att han skulle komma. Men han kom aldrig. Gubbjäveln!
Torvi bestämmer sig att sluta tänka, sluta sakna, sluta hoppas!

Och sen kommer han. Nu! Nu när han gått och dött och all kontakt helt och hållet är körd. Så jävla patetiskt!
Sedan brevet med beskedet om pappa Kettils död kom, har allt varit grått, tungt och allvarligt. Som att springa i vatten.
Torvi är 14 år och ska åka över till Island för att begrava sin pappa. Han ska åka ensam. "Det är din historia, säger mamma. Det är halva du. Du hör faktiskt dit."
Torvi protesterar. Men han åker till slut. Han åker för att lära känna en person som man knappt minns längre? Och som är död?
Han åker för att få svar på tusen frågor om sin pappa. Hur han var och varför och hur han dog. Det är många frågor och många olika, lite vaga svar. Sakta, sakta klarnar bilden av en komplicerad person fram. En manodepressiv person, en alkoholist.
Smittar galenskap undrar Torvi.
Torvi åker iväg på en resa som kommer att ändra en hel del i hans liv. Han träffar sin släkt,han lär känna sin döda pappa, han träffar sin gamla barndomskompis Óli och ...han träffar Ólis syster Lilja.

Viveka Sjögren har skrivit en vacker sorgesång över en förlorad pappa. Det isländska, kärva är fint beskrivet och sonens förvirring, ilska och så småningom förlikning med situationen är spännande och också lite oroande att följa. Kommer han att växa upp med saknade och bitterheten i sitt hjärta? Men med ett foto som farmor gav honom just innan han skulle åka, där pappa står med vind i håret och en blick, omöjlig att fånga. Det ger hopp! Torvi kommer att minnas varenda sekund av den här sommaren.

Och jag kommer att minnas boken som en av sommarens finaste läsupplevelse.