Tvestjärtar och stjärnljus

Fanny har tråkigt. Det är sommarlov och hon har ingen att leka med. När äntligen sommarstugegrannarna Jon och Finn kommer blir det både spännande och knasigt. Särskilt med pojkarnas mammas nya man, Reinhold. Han dricker vin och öl och röker och skriver på skrivmaskinen hela nätterna. Han badar naken och beter sig som om han inte visst hur det är att vara vuxen.
Det blir vådliga cykelfärder, utsikt från älgtorn, björnfrossa, omtanke om killingen Frille, mycket öl (för Reinhold) och oro över om det ska finnas mat till pojkarna.

En sommar om livet i en stuga på landet med en familj som har det ganska kämpigt. En sommar som man inte glömmer. 

Jon och Finns mormor har sagt att ofödda barn är änglar som flyger runt och väljer vilka föräldrar dom vill kom till. Sen föds man till de föräldrar man valt. Jon och Finns pappa är död och mamman famlar efter livet och kärleken. Så nog känns mormors spådom lite orättvis för syskonparet som får tampas med både det ena och andra.... Och Fanny hänger med och noterar och gillar att vara med de både syskonen, särskilt med Jon som hon är lite kär i.  

Tvestjärtar och stjärnljus är Mirja Unges barnboksdebut. Fint, känsligt och humoristiskt berättat om barn och vuxna som har det lite kämpigt i livet. Lite Abbekänsla som i Madicken-böckerna eller lite som Sparvel. Jag tyckte om boken även om framsidan signalerar lite väl mycket ljuvlighet och för lite svärta. en mycket läsvärd bok. Som högläsningsbok gör den sig allra allra bäst, skulle jag tro. 

I morgon är allt som vanligt

Systrarna Tanja och Lilian har en hemlighet. En pinsam och hemsk sak som gnager och gnager. Ibland är mamma full och dricker i flera dagar i streck. När mamma är dålig så får systrarna klara sig själva. Fixa frukost, middag och allt kring det vanliga i skolan. Det allra värsta är om nån skulle se mamma ute på stan som den fyllemamman hon är. Storebrorsan Tintin kommer ibland men bor med sin flickvän Nelly och har fullt upp med sin konstskola. 

Hemligheten blir värre och hemskare när Lilian hittar mamma ute i snön, hon kan varken väcka eller flytta henne. Tur att Tintin kan rycka ut. 

Det är vinter och snart Lucia. I skolan har klassen röstat på vem som ska vara lucia. Lilian fick flest röster och blir både glad och pirrig. Men hur ska det gå om mamma kommer på luciafesten och är full. Lilian blir mer och mer nervös. 

Lina Stoltz har skrivit en nervig bok som går under huden. En bok vars tema dessvärre är aktuellt för många. Att skämmas är nog bland det värsta. Att skämmas så mycket för den man älskar allra mest är oerhört. 
Jag hörde Sveriges Radios bokslukarsällskap diskutera boken på podden.  De var övertygade om att författaren själv varit med om något svårt. Ja, det känns att berättelsen är äkta och trots sina 115 sidor så kommer man inte att glömma den.  Och..  vissa hemligheter blir lättare att bära om man delar med sig av dem. Klumpen i magen blir gärna mycket mindre. 
Lina Stoltz kommer från Överkalix och har skrivit många böcker tidigare. 

Tur gånger tre

Mo föds mitt i en orkan. Hon kommer bort från sin mamma men  räddas mirakulöst av Översten som hittar flickebarnet flytande i floden på en trasig reklamskylt. Översten och miss Lana tar hand om Mo som får växa upp i den lilla hålan Tupeo Landing, långt nere i amerikanska södern.
Livet här är hårt, Mo blir en tuffing, uppfostrad som hon är av Översten som tycker att hon "har haft en förbannad tur" att hon överhuvudtaget är i livet.

Elva års efterforskningar efter Mos mamma har inte lett någon vart alls. Hemma på rummet har Mo en karta med 167 gula kartnålar som pekar ut platser där människor har sagt nej. Ingen vet något om mamman. Det enda man kan ana är att hon troligen bor vid vattnet.
Mo skriver brev som hon postar i flaskor till sin Mamma bortom floden och drömmer om att hon en gång ska få ett svar.  

Ett mord på en gammal och rätt så sur och otrevlig gubbe, Mr Jesse,  i det lilla samhället leder till uppjagad stämning, rädsla och många rykten. Bästa kompisen Dale och Mo öppnar tillsammans en detektivbyrå, "Desperadodetektiverna". Huvuduppgifterna är att lösa "Fallet med mordet på Mr Jesse" och "Fallet med mamma bortom floden". De hinner inte mer än öppna byrån förrän Dale blir oskyldigt misstänkt och Miss Lane blir kidnappad. Ett bankrån nystas upp och en orkan närmar sig. Det är inte lite problem som Mo och Dale stöter på.

Tur gånger tre är en faktiskt en alldeles underbar, härlig och lite hårdkokt berättelse om en tjej som vet vad hon vill, är stark och påhittig, kan karate och tänker stort. Man blir omedelbart förälskad i Mo och hennes envisa kamp i att hitta sin mamma. Lite som en barnboksblandning av Jellicoe road och Dödssynden var den känsla jag fick när jag läste Tur gånger tre.

Författaren Sheila Turnage bor på en gård i North Carolina med man, en blind hund och en arg katt. Hon är född och uppvuxen på en tobaksfarm i amerikanska södern, omgiven av poesin och humorn som kännetecknar trakterna. Sheila Turnage har tidigare skrivit faktaböcker, artiklar, dikter, mycket om söderstaterna och North Carolina. Tur gånger tre är hennes första roman och första barnbok.

Flickan på tavlan

Om du vill ha en bok som ger kalla kårar men också något mer, något att fundera på, så är detta en perfekt sommarläsning. En rysare av det verkliga slaget.

Ellas föräldrar är lite besatta av att hitta ett hus att pyssla med, ett hus att lägga ner tid, energi och kärlek på. Så dyker det plötsligt upp. Det röda torpet med vita knutar. Ett helt vanligt sommarställe. Som är genuint med gammal charm och inte "sönderrenoverat". Mamma och pappa jublar. Planerar växthus, odlingar, reparationer. Ella jublar, not. Hon tycker det känns läskigt. En tavla med en flicka på är läskigast av allt. Den flyttar sig. Teckningar med hus utan dörr dyker upp och försvinner. Saker är plötsligt upp och ner.

En äldre man i byn, Folkas, varnar. Det där huset är inget för mörkrädda. Ändå tar han på sig ett reparationsjobb åt familjen,  då han är "skyldig huset" det.
Tur för Ella att lägenheten i stan finns och vanliga skolan, träningen  och nya coola killen,  Dylan, som går i åttan. Hmmm, han verkar både skygg och lite tuff. Ella kan inte fatta att han vill vara med henne som bara går i sexan. Isabell retas och kallar Dylan för alkisunge. Ella bli sur.

Men kanske är det inte bara en slump detta med Dylan. Har hans öde något att göra med Ellas upplevelser i huset och med flickan på tavlan?

Flickan på tavlan är Rebecka Åhlins debutbok. En bok i genren magisk realism som är hetast just nu. Jag gillade tonen, temat och rysningarna. Personskildringarna är trovärdiga och inkännande och miljöbeskrivningarna bra.

Det borde finnas regler

Att gunga tillsammans, att känna pirret i magen, att prata om livet,  om killar, om sex, om kärleken...att längta till gymnasiet,  Det är vad Mia och Miriam gillar att göra in the middle of nowhere.
Men det är helt stillastående i värsta hålan... Att ha hela livet framför sig, det låter bra. Men det är ju NU nåt ska hända!
Så får Miriam  hangup på en medelålders gubbe, Per. Då känns det lite läskigt och äckligt. Tycker Mia.
Men Miriam gillar. Hon känner sig som en kvinna och som Charlotte i Sex and the city.
Det är ju faan förbjudet. Miriam är fjorton och ... den där Per, jävligt ful och gammal. Det är ofattbart. Att hon bara kan.

Mia och nördkompisen Karl är allvarligt oroade. De bestämmer sig för att spionera på gubbslemmet och på Miriam.
Det blir skruvat och roligt och knasigt.

Hela tonen i boken är som  känslan från Fucking Åmål + Glappet. En härligt galen bok om att befinna sig mellan barbie och sex, mellan gungor och fester, mellan barn och ungdom. Att försöka passa in men inte vilja. Att hitta sig själv i hela det stormande livet.
Lina Arvidsson är debutant och skriver som om hon inte gjort annat. Sjukt bra!

Affektion är en hård uppväxtskildring, en tonsäker och förödande tillbakablick på den tonårstid som gick så fel, så fel.

När nakenbilderna börjat spridas på nätet bestämmer sig Kate, 16 år för att hoppa av skolan, lämna morsan och flytta till sin syrra i Malmö.
Hon träffar dj Joel, drömmer om Henke Berg, har ett förhållande med popstjärnan Andreas, har sex, testar droger, tänker tillbaka på tiden i Helsingborg. Om kompisen Ali, om spriten, om William, om Zara som försvann på ett kalas i femman, eller om det nu var ett party. Óm att hon inte hittas förrän efter fem veckor och då i en frysbox.
Hur hemskt kan livet vara. När man flyr från vansinnet, flyr från vetskapen att ha mördat en klasskompis. Eller. Kate och Ali blir paria. Fortsätter ändå som om ingenting. Anklagar varandra, hamnar på LUV-hem. Ett tag. Inga vuxna hjälper. Kates mamma instruerar: "Säg ingenting till dom, aldrig nånsin. Inte till nån, inte till mig heller". White trash, alkohol, förljugenhet. Inget att hålla sig över ytan med. Ingenting!
Kate flyr efter fyra år av helvete i småstaden. Ali testar droger, blir fast. Så jäkla svart och sorgligt. Man vill ingen detta öde.

Affektion är en riktigt förjävlig bok att läsa, en Camus för dagens ungdomar. En ryslig, hårdhudad men riktigt, riktigt bra bok.
"Men livet är ingenting speciellt, man föds man lever man dör" säger Kate i mobilen till Zara. När hon ligger i frysen.
Men va faan! Man släcker inte andras liv. Det är ju helt sjukt! Åååå om man fick ändra. Göra allt bra igen!

Martin Jern, född 1978, uppväxt i Helsingborg och Texas, bor numera i Malmö, men drömmer om att bo i Los Angeles i framtiden. Eller Beirut. Har produktionsbolaget Dansk Skalle som gör långfilm, bland annat Fjorton suger och Odjuret. Martin har tidigare givit ut boken Så värt.

En vän som heter Mia

Peter Pohl är mästare på att beskriva utsatta barn-och ungdomars situation. I "En vän som heter Mia" berättar han om Lina som lever med en mamma som super.
Lina är elva år och tar ett oändligt stort ansvar för sin mamma och för sin lillebror. I skolan berättar hon aldrig något om detta, inte ens för bästakompisen Mia.

På dagis får hon ljuga för att lillebrors dagisfröknar ska lugna sig och inte fråga så mycket. I skolan likaså. Ljuga för att skydda, ljuga för att överleva. Nu närmar sig skolresan och Lina vet att hon aldrig någonsin kan fara. Det är alldeles för dyrt och hon planerar lögnen tillsammans med Mia som inte heller vill åka.

Lillebror Ola har också en bästakompis, Lucas som han ska få sova över hos. Tänk att få ha en vanlig mamma, en mamma som Lucas mamma, eller som Mias, tänker Lina.

Peter Pohl har skrivit en bok som är både lättläst, rolig - i alla fall i dialogen mellan Mia och Lina (för övrigt en mycket fin vänskapsbeskrivning) och som inger hopp. En riktigt BRA bok om ett ämne som tyvärr är mycket vanligare i verkligheten än man kan ana. 20 % av alla barn lever i närheten av anhöriga med alkoholproblem!! Så sjukt många! Så nog behövs PPs böcker alltid.

I den tysta minuten mellan

Torvi har inte träffat sin pappa sedan han var sex år, då han och mamma flyttade till Sverige från Island. Hela pappagrejen har varit en ända stor väntan och ett enda stort SVEK.
Pappa hade sagt att han skulle komma. Men han kom aldrig. Gubbjäveln!
Torvi bestämmer sig att sluta tänka, sluta sakna, sluta hoppas!

Och sen kommer han. Nu! Nu när han gått och dött och all kontakt helt och hållet är körd. Så jävla patetiskt!
Sedan brevet med beskedet om pappa Kettils död kom, har allt varit grått, tungt och allvarligt. Som att springa i vatten.
Torvi är 14 år och ska åka över till Island för att begrava sin pappa. Han ska åka ensam. "Det är din historia, säger mamma. Det är halva du. Du hör faktiskt dit."
Torvi protesterar. Men han åker till slut. Han åker för att lära känna en person som man knappt minns längre? Och som är död?
Han åker för att få svar på tusen frågor om sin pappa. Hur han var och varför och hur han dog. Det är många frågor och många olika, lite vaga svar. Sakta, sakta klarnar bilden av en komplicerad person fram. En manodepressiv person, en alkoholist.
Smittar galenskap undrar Torvi.
Torvi åker iväg på en resa som kommer att ändra en hel del i hans liv. Han träffar sin släkt,han lär känna sin döda pappa, han träffar sin gamla barndomskompis Óli och ...han träffar Ólis syster Lilja.

Viveka Sjögren har skrivit en vacker sorgesång över en förlorad pappa. Det isländska, kärva är fint beskrivet och sonens förvirring, ilska och så småningom förlikning med situationen är spännande och också lite oroande att följa. Kommer han att växa upp med saknade och bitterheten i sitt hjärta? Men med ett foto som farmor gav honom just innan han skulle åka, där pappa står med vind i håret och en blick, omöjlig att fånga. Det ger hopp! Torvi kommer att minnas varenda sekund av den här sommaren.

Och jag kommer att minnas boken som en av sommarens finaste läsupplevelse.

Bara vara Jennie

En lockande rosa framsida men ett skrämmande hjärtskärande innehåll. Lite som "Mig äger ingen" eller "Svinalängorna" för barn. Jag läste den med sikten skymd av tårar.

Jennie ska börja trean. Hon har fått ett par nya snygga långbyxor som är lite för långa. Mamma lovar att lägga upp dem till imorgon då det är upprop. Jennie kan inte sova, hon oroar sig. Inte bara för morgondagen och nya klassen utan också för mamma och tystnaden bakom den stängda dörren. Är det bra eller dåligt. Hon skaffar sig flera ärenden ut i köket för att se om mamma syr, för att fråga om hon ställt väckarklockan till i morgonbitti, men egentligen är det för att se om hon har något glas framför sig. Men allt verkar lungt. Än så länge. Jennie somnar.
När hon vaknar så vet hon direkt att något är fel. Innan hon ens öppnat ögonen. Det är för ljust och för tyst. Dom har försovit sig!
Jävla skitmamma ligger som ett bylte i sängen, det stinker ur munnen och på nattygsbordet står en flaska och ett glas, på köksbordet ligger byxorna, bara ena benet är upplagt.
Utan att tvätta sig eller ens gå på toaletten kastar Jennie på sig kläderna och tokspringer till skolan. Hjärtat dunkar och ögonen är fulla av gråt. Hon sväljer, torkar bort snor och tårar och går in. Första dagen i trean. Ensam.
Jennie gillar skolan, det blir en frizon. Hon har en snäll fröken som ser henne och undrar lite ( men bara lite) och det bästa av allt, hon får en vän i Monika, en överklassflicka med fint hus och barnflicka och med en mamma som dövar sitt jobbaförmycketsamvete med prylar och presenter.
Dom är lika omaka som ensamma men kommer bra överens. Men när Monika vill komma hem till Jennie tvingas hon ljuga om sin mamma, om att hon jobbar natt på sjukhus och måste sova.
Mammas drickarperiod räcker längre än vanligt och Jennie får ta hand om all tvätt, mat och lillebror Jonatan.
Jonatans pappa Micke hämtar Jonatan på helgerna och ibland får Jennie följa med på ett Happy Meal, men han blundar för vad han tror sig veta. Till om med på julafton när Jennie gråter och ber att få följa med hem till Mickes nya familj så nekar han...
Julen blir katastrof.
Mamma lovar att det ska bli ett nytt liv. Efter nyår.
När det till slut rasar samman, avslöjas Jennies alla lögner och det kulminerar med en scen som är värre än värst. Hur jävligt kan livet vara för en nio-åring? Jennie vill aldrig mer gå till skolan.

Solveig Olsson-Hultgren har skrivit en berättelse som man blir väldigt gripen av. Det är sorgligt och hemskt. Avskyvärt och pinsamt. Men... det finns hopp och ett trovärdigt lyckligt slut som varken blir enkelt eller sentimentalt. Bara hoppfullt! Boken är stark och jag gillar den skarpt.