Kerstin, solen och kärleken av Helena Hedlund

 

Kerstin bor lite ensligt. Hon har en bit till skolan men skolvägen delar hon med Gunnar som är bästakompisen. I klassen är det dessvärre himla stökigt. 

Fröken vill att Kerstin ska ta mer plats, prata och räcka upp handen. Men Kerstin vågar inte, vill inte. Hon vill vara hemma, för där finns fina lilla Miranda, en liten ljuvlig varelse som Kerstin älskar över allt annat. Hon pussar och pussar på henne så att mamma till om med blir orolig att hon ska pussa för hårt. Smacka för hårt. Vid örat. 

Bästakompisen Gunnar och Kerstin försöker slå rekord till Guiness rekordbok men de bestämmer att göra en alldeles egen rekordbok istället. Gunnar vill att den ska heta "Gunnars rekordbok" som om Kerstin var helt osynlig och inte alls med i rekordtagandet. 

Kerstin vågar inte säga ifrån men sakta växer ilskan inom henne. 

Mot killarna som spionerar på tjejerna i omklädningsrummet på gympan, kring stöket i klassrummet, kring tjejerna som retas och pikar. 

Kerstin, solen och kärleken är den femte delen i den prisbelönta serien om Kerstin. Helena Hedlund har en fantastisk tonträff. Humor, pinsamheter, lek och oroliga känslor. Den hör bokserien är en helt underbar högläsning. Illustrationer av fenomenala Katarina Strömgård

.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

Liv är 17 år och har precis flyttat till "the middle of nowhere" från Stockholm. Från hyreslägenhet till stort charmigt hus med potential (läs ruckel) som ligger i en by, utanför en by, utanför en by.  Ett av pappas drömhus sedan han själv bodde i byn. Att han vägrar bil försvårar visserligen flytten men allt för hans livs stora dröm. Hela han lyser som hjärtögonemoji när han pratar om huset. 

Han försöker pappapeppa Liv med uttryck som att "Tänk att du är Beyoncé" när hon nu ska börja ny skola. Liv har aldrig förr i mänsklighetens historia varit längre från att vara någon slags queen. Liv är den vanliga, sorgliga sorten, inte det minsta drottninglik, just nu bara kall och kräkfärdig i väntan på bussen till skolan.

Liv överlever bussresan... just precis. Skolan går inte så vidare alls med krav på att vara social och pratig. Hmm toaletterna på rasterna är räddningen.

Dock är det en av tjejerna på bussen som drar Liv ur sitt stelfrusna tillstånd och tinar upp henne lite, lite. Alia ger sig inte utan knackar på och hjälper till. Liv leder henne vidare i Candycrush till Alias stora lycka. 
Så småningom kommer Livs eldprov Ett grupparbete på franskan ska redovisas. Gunnar som läser Dostojevskij (på bussen) är i hennes grupp och hon får hjärtklappning av både honom och av tanken på redovisning. Dagen D närmar sig och Liv sover inte på hela natten. Katastrofen rusar allt närmare. 


Lisa Bjärbo har skrivit en hjärtskärande bok om att vara blyg och introvert så till den milda grad att panikångesten når i kapp. Livs mammalösa bakgrund ligger som ett raster genom hela boken fast man inte vet hur och varför förrän på slutet. 
Jag älskar den! Fint språk, härliga, läskiga episoder. En riktig bladvändare i inre kaos. 

Jag är jag

Mickan är varken supersnygg eller fulast i universum . Det är bra för då får hon vara i fred. Mickan gillar inte så mycket att synas eller höras eller gå på läskiga Big Bangkalas eller räcka upp handen i skolan. Hon är rädd för snickis och för knottriga saker, och för Katla i matsalen.
Men hon gillar att rita. Det är hon bäst i klassen på. Särskilt svanar.
Hon gillar kaniner också och så har hon en bästakompis som heter Penny.
När Mickan tittar sig i spegeln så måste hon bara upprepa för sig själv "jag är jag" då får hon den där specialkänslan som säger att hon är en speciell person. Och det är hon ju. Mickan!

Emma Adbåge är en välkänd bilderbokskonstnär. Nu har hon skrivit en kapitelbok om blyga, tysta Mickan. Många kommer att känna igen sig och jag tycker att hon har hittat en på-kornet-ton i berättelsen som vinner i alla lägen. Det är det enkla som är det geniala! En härlig högläsningsbok!