De vita björnarn av Åsa Nelvin

Kerstin ligger i sin säng i den lilla lägenheten i ett hyreshus. Hon kan inte sova. 
Familjen har ännu inte flyttat in till det nya huset... Och det är just det, som denna boken handlar om... för nya och halvfärdiga hus får ofta nattliga besök. Ibland kan det vara hemlighetsfulla varelser. Och om de hittar ett hus som de tycker om, så kan det hända att de bygger en port mellan sin och vår värld. Och det var det som var så egendomligt med det gula tegelhuset dit Kerstin och hennes familj snart skulle flytta in. Porten till De Vita Björnarnas Land. Det underbara landet med alla sina sällsamma invånare. 
Kerstin kan inte somna. Då hör hon röster. Först avlägset men sedan närmare. Hundratals stämmor klingade omkring henne med höga och klara änglaröster. Kerstin! Kerstin! ropade de och innan hon hinner blir rädd så upptäckte Kerstin att hon plötsligt befann sig  svävande i nattluften i sitt blommiga nattlinne utanför det gula tegelhuset. Och på trappan, satt den underligaste varelse. En mus lika stor som henne. 
Musen lyfte artigt på mössan och sa "Välkommen människobarn"
Det var musen, björnarna, dockfolket, de snälla trollen och alla djuren som ropat på Kerstin. Musen öppnade en lönndörr i väggen och kröp in och Kerstin efter. "Detta är den urgamla ingången till De Vita Björnarnas Land, porten mellan din värld och min." 
Så börjar äventyret för Kerstin. Av Limosa får hon fyra gåvor; En rösta av kristall, osynliga vingar, skönhet och styrka. Och ett uppdrag. Hon ska hämta ringen som heter Makt och som Björndrottningen Turkosilis blivit av med. Människobarnet ska färdas över stora vatten, genom eviga skogar och svarta klippor, genom stora faror till Underjorden, till Korsilias Rikr för att finna ringen och ge den åter till drottningen Turkosilis. 
Och ... hon måste göra det ensam! I gryningen ska Kerstin lämna landet...

Åsa Nelvins De vita björnarna är en svensk barnbokspärla som nu blir tillgänglig igen för första gången på 50 år. Oförglömliga illustrationer av Hans Arnold och ett nyskrivet förord av docent Marie Öhman. Bästa högläsningen! 

En väktares bekännelse av Elin Säfström

Tilda åker runt på inlines och med hunden Dumpe i släptåg. Hon vaktar Stockholm. Ansvaret är hennes nu sedan momor åkt upp till Norrland på annat uppdrag. Tilde är väktare och ser till att Stockholms rådare (eller skymningsfolk som de kallas av en del)  inte gör sig helt omöjliga och blir upptäckta av vanligt folk. Rådare är helt vanliga troll, tomtar och älvor som existerar parallellt i denna världen.  För Tilda och för mormor är det här med väkteriet en medfödd grej, "Plikten" som mormor kallar det. Men Tilda känner sig utsatt och ensam och tycker att det är extremt orättvist att just hon ska stå där med ansvaret för att hela Stockholms rådarpopulation sköter sig.
Utan Dumpe skulle det inte gå. Han har varit mormors hela hennes liv men Tilda fick honom i våras hon fyllde 15 år.  Han är en hund helt enkelt, oklart vilken sort eller vilken ålder

Annars har Tilda det rätt trist därhemma. Mamma jobbar som värdbiträde och knaprar smärtstillande tabletter för sitt ryggonda och klarar sig inte utan dem. Pillren finns där hela tiden. som en snuttefilt. Förmodligen också bra för att glömma Tildas pappa som tog sitt liv innan Tilda föddes. Mamma vet inget om rådare eller vad Tilda och mormor sysslar med. Hon är bara intresserad av Dumle-kola och idiotiska b-kändisprogram. Men hustomten Skrammeltuta (osynlig för mamma) finns förstås och ser om huset och trevnaden.

I skolan finns bästakompisen Imane och snyggingen Hakim som bara har ögon för bombnedslaget Natta som började i klassen i höstas.  Ironiskt att Imane som har chans på en date till julbalen absolut inte får gå för sin pappa och Tilda som inte vill annat än ha någon att gå med på balen inte får nån fråga. Och har en mamma som inte bryr sig över huvud taget.

Det första stora väktarproblemet är att få bort jordvättarna från skolans källare. Dom ska bo utomhus och det ska Tilda fixa. Sen ökar det på av bara sjutton. Barn försvinner, bästakompisen försvinner, Tilda känner sig ensam och maktlös utan sin mormor och att hon tappar kontrollen inte bara över staden utan också över sitt eget liv.
Älvor och halvälvor, tomtar och vättar, ett skogsrå från Umeå och så detta att hon inte får tag på mormor.
Hur ska Tilda klara ut det här?
En väktares bekännelser av debutanten Elin Säfström är en riktig bladvändare och en spännande urban fantasy i Stockholmsmiljö. Nordisk mytologi med humor och tonårsgrubblerier i fin kombo som håller hela vägen. Härlig läsning helt enkelt.

Augustinatt

Nora och hennes storebror Alfons är ensamma hemma i sommarhuset när mamma och pappa semestrar på Cypern. Nora tycker det är okej men Alfons kunde vara hemma lite oftare. Just nu är han vansinnigt förälskad och knappt kontaktbar, så Nora får klara sig själv så gott det går.  Ute är det augusti och övernaturligt varmt. 
Felix, hennes fina ljusgula siameskatt med violblåa ögon är borta och Nora oroar sig. Han kommer inte fastän och letar och ropar. Nu har Felix varit borta i tre dagar. 
Samma kväll hörs ett gnällande bortifrån äppelträdet och där ligger något. Ett bylte. Men... det är inte verkligen inte någon katt utan en liten unge, ett hittebarn. 
Nora tar in barnet och tröstar, värmer mjölk, matar. Barnet lugnar sig och somnar i famnen. När Alfons till slut kommer hem hittar han de båda, Nora och hittebarnet. Men.. ungen har ju en svans!? Vad betyder det? Är detta på riktigt?Har det något samband med Felix bortovaro? 

Nora och Alfons sköter om den lille och blir alltmer fäst vid honom. Tänk ändå att man kan tycka om en liten trollunge så mycket. För att lära sig mer letar Nora reda på Trollboken och där hittar hon ett vykort med mystisk text från någon Alice. 
Vem är det och vem är Nora? Hur hänger alltihop samman? Trollungen, katten och vykortet. Värmen, ögonen i skogen och mormors svävande svar. 

Ibland är saker och ting inte riktigt som man tror. 

Maud Mangold har skrivit Augustinatt, en bok som väver samman identitetfrågeställningar med kärlek och magi. en härlig sommarbok att läsa själv som kanske inte lämnar de djupaste avtrycken men som håller hela vägen. 

Bockarna Bruse på Badhuset

Vem är det som trippar på min bro? Varenda unge känner till replikerna i den gamla folksagan. En klassiker som fungerar att läsa, sjunga, berätta och leka. Nu har vi fått en badhusvariant av den välkända sagan av Bockarna Bruse. Den är lite crazy, lite knäpp .... men helt superduper. Jag gillar den! Verkligen!


Bockarna ska som vanligt gå upp till vallen för att äta sig feta men så har det kommit upp en ny skylt med BADHUS strax innan bron.
"-Kan vi inte sticka dit i år? frågar mellanbocken. Det är så tråkigt där uppe på vallen. Bara gå där och brä-ä-ä-ka hela sommaren.
-Please? sa den minsta. Då slipper vi går över bron också. Det är så läskigt med trollet."
Så blir det alltså badhuset istället för vallen. Men det är dyyra biljetter och dom måste både duscha och låna badkläder för att få lov att bada och åka i den superhäftiga rutschkanan. Men till slut så ...är dom klara.
Då hörs plötsligt ett förfärligt oväsen i badhuset och Haren, som är badvakt springer ut och skriker och gormar. Dörren till simhallen far upp! ...och DÄR står TROLLET!

Och vilket troll sedan! Han skriker: Ur vägen! HÄR KOMMER BOMBEN!
Dom tre Bockarna Bruse känner igen honom, det är dummingen som bor under bron.
Och nu vill troller åka rutschkana också, han knuffar sig fram i kön. Den lilla badvaktsharen stoppar honom. Säger att det är förbjudet att vara dum här. Trollet surar och sätter sig under trappan.
Så spelas det välkända broscenariot upp igen med ett fasligt slut och trollet försvinner ut genom fönstret som en raket tack vare en fiffig manöver av bockarna.
Hasta la vista, baby!
Det blir jubel, dans, sång och gratis mat och dricka på badhuset, bockarna firas som hjältar och får bada gratis resten av året.
Slutet gott, allting gott!


Författaren till Bockarna Bruse på Badhuset är Bjørn F Rørvik  och illustratör Gry Moursund.
Texten flyter fint och är klockren. Pija Lindenbaum har översatt från norskan med sin välkända tonsäkerheten. Hon har absolut gehör!
Bilderna är ritade i tusch och färgpenna i en naivistisk stil. Uppslagen är myllrande och helt bedårande.
Den här boken håller för många genomläsningar. Den är rolig, lagom läskig och riktigt läcker. En blivande favvobok!