Julegrisen av J. K Rowling

 

Jack älskar sitt gosedjur, Lilla Gis som förkortas LG och som alltid har funnits vid Jacks sida, hela hans barndom. En dag före jul händer något förfärligt - Jacks bonussyster Hollie och Jack bråkar och Hollie kastar ut LG genom bilrutan på motorvägen. Lilla Gis är omöjlig att hitta och Jack är otröstlig. Han somnar så småningom helt utmattad och förtvivlad trots att han fått en ersättningsgris, Julegrisen, som tröst.  Men julnatten är ju magisk, då kan mirakel hända och allting kan komma till liv - även gosedjur. Så mycket riktig. Julegrisen och Jack beger sig iväg för att rädda den bästa vän Jack någonsin haft. 

De beger sig till Förlorien, landet där alla bortglömda saker hamnar för att leta upp Lilla gis. Förlorien är ett rike med egna lagar och alla borttappade saker hamnar i olika delar utifrån vilket värde sakerna betydde för sina ägare. Här finns härskaren som kallas Förloraren och karaktärerna, Skönhet, Makt. Lycka och Hopp. 

I ett hisnade tempo får vi följa Jack och Julegrisen som med hjälp av en talande lunchlåda, en modig kompass och en sak med vingar som kallas Hopp ska rädda tillbaka LG från den skrämmande leksaksätande Förloraren. 

Som högläsningsbok i december blir denna alldeles underbar. Alla kan nog känna igen sig i förtvivlan över ett förlorat älsklingsgosedjur och jakten att få den tillbaka blir både spännande och fartfylld. Jag får associationer till Alice i underlandet och till Peter Pan, men här berättas också om orättvisor, mod och kärlek. 

Harry Potter-författaren J. K Rowling har skrivit en  bok som har potential att bli en högläsningsklassiker.  Boken är illustrerad av Jim Field. 

De vita björnarn av Åsa Nelvin

Kerstin ligger i sin säng i den lilla lägenheten i ett hyreshus. Hon kan inte sova. 
Familjen har ännu inte flyttat in till det nya huset... Och det är just det, som denna boken handlar om... för nya och halvfärdiga hus får ofta nattliga besök. Ibland kan det vara hemlighetsfulla varelser. Och om de hittar ett hus som de tycker om, så kan det hända att de bygger en port mellan sin och vår värld. Och det var det som var så egendomligt med det gula tegelhuset dit Kerstin och hennes familj snart skulle flytta in. Porten till De Vita Björnarnas Land. Det underbara landet med alla sina sällsamma invånare. 
Kerstin kan inte somna. Då hör hon röster. Först avlägset men sedan närmare. Hundratals stämmor klingade omkring henne med höga och klara änglaröster. Kerstin! Kerstin! ropade de och innan hon hinner blir rädd så upptäckte Kerstin att hon plötsligt befann sig  svävande i nattluften i sitt blommiga nattlinne utanför det gula tegelhuset. Och på trappan, satt den underligaste varelse. En mus lika stor som henne. 
Musen lyfte artigt på mössan och sa "Välkommen människobarn"
Det var musen, björnarna, dockfolket, de snälla trollen och alla djuren som ropat på Kerstin. Musen öppnade en lönndörr i väggen och kröp in och Kerstin efter. "Detta är den urgamla ingången till De Vita Björnarnas Land, porten mellan din värld och min." 
Så börjar äventyret för Kerstin. Av Limosa får hon fyra gåvor; En rösta av kristall, osynliga vingar, skönhet och styrka. Och ett uppdrag. Hon ska hämta ringen som heter Makt och som Björndrottningen Turkosilis blivit av med. Människobarnet ska färdas över stora vatten, genom eviga skogar och svarta klippor, genom stora faror till Underjorden, till Korsilias Rikr för att finna ringen och ge den åter till drottningen Turkosilis. 
Och ... hon måste göra det ensam! I gryningen ska Kerstin lämna landet...

Åsa Nelvins De vita björnarna är en svensk barnbokspärla som nu blir tillgänglig igen för första gången på 50 år. Oförglömliga illustrationer av Hans Arnold och ett nyskrivet förord av docent Marie Öhman. Bästa högläsningen! 

Amy, Aron och anden av Ulf Stark och Per Gustavsson

Det är sommar. Amy och Aron står vid banvallen och önskar. Fred på jorden och en svart katt önskar sig Amy och Aron önskar att det är hans pappa som kör tåget. Men han vet redan att det inte är pappa för i så fall skulle han ha saktat ner och tutat tre gånger och singlat ut en liten present genom lokförarfönstret. Fastän det är emot reglementet. 
Tåget svischar förbi och barnen bestämmer sig för att leka leken "vi letar efter vi vet inte vad". Det är en av deras bästa lekar. Och bästa platsen att leka den leken är hos Amy, på Amys pappas Skrot. Pappan sitter på en solstol utanför skjulet som är hans kontor och lyssnar på jazz. "Var försiktiga så att ni inte ramlar och skär er på något vasst! " ropar han efter dem. "När ni är klara så grillar vi korv på en fullt användbar klotgrill som jag hittade igår" fortsätter han. Men… då har Amy och Aron redan hunnit vidare. Mot bilvraket utan motor och in i torkhuven som blir en tänkarhjälm. Så hörs ett pipande som från en liten fågelunge. Ljudet kommer från en rostbrun, bucklig liten oljekanna av plåt med skruvlock och pip. "Aj, trampa på ni bara och ha roligt! Bry er inte om mej. Der är det aldrig nån som gör i alla fall", stönar en liten pipig, ilsken röst. 
Vad som finns inne i den lilla oljekannan är en liten blyg och arg ande. Tänk, det är just sådant man kan hitta när man letar efter man vet inte vad. 
Aron stoppar ner den lilla oljekannan i fickan och båda hoppas att han ska vara på bättre humör i morgon. "Det tänker jag inte alls vara" piper anden. 

Anden heter Mujo men är rätt så sur. Kanske för att han inte har haft några vänner. Bara elaka tuff-andar som lurat in honom i den lilla oljekannan. Sen glömde de bort honom och svävade iväg. 
Men nu är anden hittad och Amy och Aron gör allt för att Mujo ska trivas, men det är inte så lätt. 

Ulf Stark har skrivit en härlig högläsningsbok full med fantasi och roligheter. Med barn som leker och leker och med en ande som är och blir helt verklig. Mer och mer synlig för de både vännerna. En bok om att bli sedd och omtyckt, om att ha vänner och att få önskningar uppfyllda.  
Per Gustavsson har illustrerat så att det blir ännu roligare att läsa den. En perfekt kombination. Passar från 5 år. 

En fisk som heter Fabian

Det höst och Selma ska börja ny klass. Kanske blir det lite bättre där hoppas hon. Men hon oroar sig. 
Fastän klassrummet för 2B ser nästan likadant ut som Selmas gamla klassrum och fastän Angelica ska ta hand om Selma första veckan så att hon ska känna sig hemma. Angelica har hästsvans och är bra på att rita blommor och girlanger. Men ändå blir det inte så bra. Allt Angelica säger känns faktiskt lite oshysst. Det är inte orden hon säger som är taskiga utan hur hon säger dem. 
Så det verkar inte bättre än att Selma kommer att otrivas i den här klassen också. 
Hon saknar sommaren och morfar och Snöret, bästakompisen,  som hon fick på sommarlovet.  Om hon hade haft en mobil skulle hon ha skickat ett sms men äsch ... nu skriver hon istället. Ett brev. Eller två när hon ändå är igång.  Ett till morfar och ett brev till Snöret. 
Så känns allt mycket bättre. Snöret ringer och är jätteglad. Över brevet. Det blir sova-över-hos-varandra-helg och godismys och bästa lördagen och planer för framtiden. 

I skolan blir det grupparbete. Med lottade grupper. Selma hamnar tillsammans med en kille som heter Fabian och en som heter Jim. De ska forska om något i naturen och Fabian övertalar Selma att rösta på STENAR. Det är mycket, mycket roligare än man kan tro. Särskilt eftersm Fabian kan så mycket om månadsstenar och stjärntecken och allt. Fabian är fisk och Selma är kräfta. Båda två är vattentecken! De är så faktiskt väldigt lika. De gillar samma saker (stenar, fåglar, fantasi)  och blir bästisar. 
Tänk ändå hur bra allt kan bli med en fisk som heter Fabian. En som man kan prata med, skratta med och vara tyst med utan att det känns jobbigt. 

Selma har snart både två bästisar, en brevkompis, en fantasifågel och en hemlighet.... 

Äntligen får vi träffa Selma igen, från boken Snöret, fågeln och jag av Augustprisvinnarparet, Ellen Karlsson och Eva Lindström! 
Att läsa den här boken, En fisk som heter Fabian,  är som att öppna upp dörren till känslorna. Det är så äkta, så enkelt, så rakt in i hjärtat som bara är kännetecknet på en riktigt, riktigt bra bok. Illustrationerna av Eva Lindström tillför berättelsen både humor och känslostämning som den känslouttyckens mästarinna hon är. 
Jag längtar att få läsa boken för mina barnbarn! 

Granaporna

Dennis och Trollet vill bygga en koja. En minikoja vid stenen.  En koja med små möbler som ska bli supermysig och fin. De gör små dockor också som ska kunna bo i kojan. Fast dockorna blir rätt så fula, så de gömmer undan dem lite.
Nästa dag ska de fortsätta kojbygget men så blir det inte. För kojan är upptagen. Tre små, små  figurer har flyttat in och ligger och sover. Dennis och Trollet blir både förvånade och förskräckta. Figurerna ser ju ut som ... troll. 
Men de är människor. Säger de i alla fall. Begreppen förvirrar. Små figurer som säger att de är människor och en stor figur som heter Troll.
Kors och Tvärs och Yngve heter de små. De vill sova vidare och Dennis och Trollet går hem och äter frukost.

Men vad äter de små? De gillar visst maskar! och salta och runda saker. Det blir perfekt med oliver.
Vad är det för figurer, egentligen. Trollet och Dennis vill veta. Kollar på internet, på Naturhistoriska museets hemsida. Där finns telefonnummer till en expert. Dom ringer till Örjan. Han vet svar "Om de är små och barriga och kan prata och gillar små runda salta saker så är det garanterat...granapor". 
Men hur de kommit dit och var de egentligen hör hemma är ett mysterium som måste lösas! 

Anna-Lena Hedman är bibliotekarie i Umeå och har skrivit tre underfundiga och roliga berättelser om Abbe i Istermyrträsk. Granaporna är en lekfull och härligt fantasifull bok om den tiden när kojbygge och det undersökande leksinnet är på topp. Att läsa - själv eller läsa högt tillsammans. 

Öjvind och världens ände

 

 

 

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit han vill. Han har sett det mest uppifrån. Det är vacker. Och roligt. Och pyttelitet. Men ...en dag blir vinden en storm och Öjvind flyger hit och dit och med ens är han vid kanten, där världen tar slut!
Öjvind faller och faller och faller och dunsar så ner hos Alvaro, han som tänder alla lampor om natten.
Där bor Kent, en barsk typ, som samlar på dammråttor.  Där finns också "den stora grå" som är riktigt farlig. Man får passa sig.
Hur i hela världen ska Öjvind komma hem?

Sara Lundberg har med den tredje boken om Vita Streck och Öjvind målat och berättar oss sitt egna universum. En värld där man kan ramla över kanten och ändå komma tillbaka. En värld där Alvaro plötsligt får sin plats och en värld som är så vacker att man knappt kan slita sig från boken.
Jag blir berörd av Sara Lundbergs måleri. Varje sida är som en tavla, målad i goauche/akvarell och med något lite collageteknik. Texten är vacker. Allt läsa boken är som att vandra i ett poesilandskap. Det finns två böcker till om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Läs alla tre!

Jag håller tummarna att Sara Lundberg får Nordiska rådets pris för sin Vita Streck och Öjvind (2011). Priset delas ut för första gången hösten 2013.
Läs mer om konstnären och författaren Sara Lundberg här

Min vän räven och jag

Mamma är stressad. Klockan är hennes värsta fiende som bara fortsätter ticka och mamma blir galen. Flickan gäspar, vill inte gå, mamma rusar, flickan tappar vanten och vips är mamma borta. Bussdörren har slagit igen bakom stressade mammans kappa och flickan med den fina rävtröjan är ensam kvar fast hon tjuter STANNA. Till bussen som inget hör.  
Bussen och mamma är borta!

Det pirrar och sprakar i magen. Fjärilar som vill pressa sig ur. Men det är inga fjärilar utan en räv. Just den räven som satt så fint på tröjan förut hoppar ut och ...Voilà! Visar vägen till dagis.

Räven blir hennes låtsaskompis och ledsagare och tillsammans ger de sig ut i stadens vimmel. Det blir en spännande dag, full av upptåg, faror som lurar runt hörnen, lek och diskussioner om allt mellan himmel och jord. Och när de är som tröttast och sover lite på en parkbänk kommer räddningen!

Jag blev förälskad vid första ögonkastet! Min vän räven och jag av den norska konstnären Jill Moursund med svensk text av Gunnar Ardelius är en fin, spännande, bli lämnad-helt-ensam-utan-mamma-berättelse med fantasi och stor dramatik. Bilderna är en blandteknik i fotocollage och nästan tredimensionella och lite Stian Hole-mässiga. Färgerna lite pastelliga.

En bok som man kan läsa länge och många gånger. Man vill gå in i bilderna!

Sven sticker av Emma Adbåge

Sven sitter i sin trädgård, omgiven av tusen och en prylar och har inget att göra.

Hela dagen är kvar och Sven har redan hunnit med allt, lekt alla lekar minst fem gånger.

Han sticker till mormor, hon har också tusen saker...som man inte får röra. Och plockepinn är tråkigt. Tycker Sven.

I lekparken är allt gammalt och vanligt. Sven har gungat på alla gungorna och grävt TUSEN tunnlar. Han är så trött på alla tunnlar att kan kan dö!

Så...Han tar tåget någonstans. Det gröna är ett bra tåg, ropar en tant.

Och nu börjar Svens äventyr...med tåg, sen buss, besök på en camping och en strand, en båttur till en skog, en lådbilstur och tillbaka igen på gården där lådbilen precis får plats bakom garaget.

Och...där kommer Sini...Äntligen, äntligen någon att leka med!

Mot lekparken för att gräva tunnlar!

Emma Adbåge har en alldeles egen stil, en femtiotals- retrostil med rutor och mönster i glada fäger. Och katter. På varje sida finns katter och hundar i olika former och positioner. Som en egen liten sidoberättelse.

Men Sven är viktigast förstås. Och Sini. Fast man har tusen grejer så är kompisen ändå det bästa! Sven sticker är en spännande bok med dramatik, fantasi och tillbaka igen.

Syltmackor & oturslivet

Nisse Berg har en egen liten drake. En liten Harry som älskar syltmackor och broccoli. Det är Harry som hjälper Nisse när kraften sinar och minnena värker i "hjärta och knä". Minnena efter mamma som är jättedöd och som aldrig kommer tillbaka och om det jäkla oturslivet som blivit Nisses liv tillsammans med lillebror Nodi och pappa.

Ödlan Harry fick Nisse av mamma strax innan han fick veta att hon blivit sjuk. Han blev inte särskilt glad, han vill ju ha en hund. Men nu är det som det är och ödlan finns därhemma och går omkring och ser ut som en liten arg gubbe. Det är därför han fick namnet Harry. Men allt detta var innan Nisse fick veta att Harry egentligen var en drake, en drake med STORT drakhjärta.

Pappa är arbetslös och fattig, lillebror Nodi är glad och gullig , mamma är död och borta och Nisse är lite slarvig men har en väldigt känslig hjärna.
Sedan mamma dog har pappa blivit som galen i pålägg. När han kommer hem från affären fyller han kylskåpet med leverpastejer, ostar, korv, skinka, marmelader och kapris. Ibland har han köpt så mycket att det inte ryms i kassarna utan måste stoppa fickorna fulla också.

När livets jävlighet känns extra jobbigt och Nisse sitter och deppar för att just han har så mycket otur och att han inte har någon dator och allt är skit så känner han att det luktar rök och han hör en liten röst nerifrån golvet. Han tror inte sina ögon eller öron när han ser Harry sitta och röka, tugga i sig en cigarett och hosta. "Hallojs, chilla, host, host, lugna bananer, coola ner" det är bara gamle Harry som pratar.
Från och med nu kommer ödlan-draken Harry till undsättning när han mest behövs. Han är lite småelak men har ändå bästa lev-livet-råden. Exempelvis hans drakhjärteråd:
Ett: En drake sviker aldrig sig själv
Två: En drakes mod är att alltid vara rädd om sig själv och se till att man äter, skiter och sover ordentligt
Tre: Var snäll mot andra men ät inte deras skit

De här samtalen med draken och hans kloka och ibland lite drastiska råd behöver Nisse verkligen. För Skit-Julen närmar sig (utan mamma), det finns ingen snö att åka snowboard på, pappa brakar ihop och hamnar inför rätten, farmor blir både förbannad och glad.

Det är svårt att sammanfatta den här boken för den innehåller verkligen allt från sorg, glädje, skam, lycka och en stor släng av fantasi. Att Anna Ehring lyckats få in så mycket i en och samma bok utan schabloner och med en alldeles egen stil är verkligen ett konststycke. Litet format, luftig layout och lite vardagsnonsensfoton insprängda här och där gör boken både lättillgänglig och lockande. En av årets aboluta höjdarböcker för mellanåldern! Augustprisnomineringen är helt rätt! Det vore kul om en mellanåldersbok vann. För en gång skull.