måndag 20 maj 2019

De vita björnarn av Åsa Nelvin

Kerstin ligger i sin säng i den lilla lägenheten i ett hyreshus. Hon kan inte sova. 
Familjen har ännu inte flyttat in till det nya huset... Och det är just det, som denna boken handlar om... för nya och halvfärdiga hus får ofta nattliga besök. Ibland kan det vara hemlighetsfulla varelser. Och om de hittar ett hus som de tycker om, så kan det hända att de bygger en port mellan sin och vår värld. Och det var det som var så egendomligt med det gula tegelhuset dit Kerstin och hennes familj snart skulle flytta in. Porten till De Vita Björnarnas Land. Det underbara landet med alla sina sällsamma invånare. 
Kerstin kan inte somna. Då hör hon röster. Först avlägset men sedan närmare. Hundratals stämmor klingade omkring henne med höga och klara änglaröster. Kerstin! Kerstin! ropade de och innan hon hinner blir rädd så upptäckte Kerstin att hon plötsligt befann sig  svävande i nattluften i sitt blommiga nattlinne utanför det gula tegelhuset. Och på trappan, satt den underligaste varelse. En mus lika stor som henne. 
Musen lyfte artigt på mössan och sa "Välkommen människobarn"
Det var musen, björnarna, dockfolket, de snälla trollen och alla djuren som ropat på Kerstin. Musen öppnade en lönndörr i väggen och kröp in och Kerstin efter. "Detta är den urgamla ingången till De Vita Björnarnas Land, porten mellan din värld och min." 
Så börjar äventyret för Kerstin. Av Limosa får hon fyra gåvor; En rösta av kristall, osynliga vingar, skönhet och styrka. Och ett uppdrag. Hon ska hämta ringen som heter Makt och som Björndrottningen Turkosilis blivit av med. Människobarnet ska färdas över stora vatten, genom eviga skogar och svarta klippor, genom stora faror till Underjorden, till Korsilias Rikr för att finna ringen och ge den åter till drottningen Turkosilis. 
Och ... hon måste göra det ensam! I gryningen ska Kerstin lämna landet...

Åsa Nelvins De vita björnarna är en svensk barnbokspärla som nu blir tillgänglig igen för första gången på 50 år. Oförglömliga illustrationer av Hans Arnold och ett nyskrivet förord av docent Marie Öhman. Bästa högläsningen! 



Inga kommentarer: