I den tysta minuten mellan

Torvi har inte träffat sin pappa sedan han var sex år, då han och mamma flyttade till Sverige från Island. Hela pappagrejen har varit en ända stor väntan och ett enda stort SVEK.
Pappa hade sagt att han skulle komma. Men han kom aldrig. Gubbjäveln!
Torvi bestämmer sig att sluta tänka, sluta sakna, sluta hoppas!

Och sen kommer han. Nu! Nu när han gått och dött och all kontakt helt och hållet är körd. Så jävla patetiskt!
Sedan brevet med beskedet om pappa Kettils död kom, har allt varit grått, tungt och allvarligt. Som att springa i vatten.
Torvi är 14 år och ska åka över till Island för att begrava sin pappa. Han ska åka ensam. "Det är din historia, säger mamma. Det är halva du. Du hör faktiskt dit."
Torvi protesterar. Men han åker till slut. Han åker för att lära känna en person som man knappt minns längre? Och som är död?
Han åker för att få svar på tusen frågor om sin pappa. Hur han var och varför och hur han dog. Det är många frågor och många olika, lite vaga svar. Sakta, sakta klarnar bilden av en komplicerad person fram. En manodepressiv person, en alkoholist.
Smittar galenskap undrar Torvi.
Torvi åker iväg på en resa som kommer att ändra en hel del i hans liv. Han träffar sin släkt,han lär känna sin döda pappa, han träffar sin gamla barndomskompis Óli och ...han träffar Ólis syster Lilja.

Viveka Sjögren har skrivit en vacker sorgesång över en förlorad pappa. Det isländska, kärva är fint beskrivet och sonens förvirring, ilska och så småningom förlikning med situationen är spännande och också lite oroande att följa. Kommer han att växa upp med saknade och bitterheten i sitt hjärta? Men med ett foto som farmor gav honom just innan han skulle åka, där pappa står med vind i håret och en blick, omöjlig att fånga. Det ger hopp! Torvi kommer att minnas varenda sekund av den här sommaren.

Och jag kommer att minnas boken som en av sommarens finaste läsupplevelse.