På många sätt en förfärlig tid men också en tid av förändringar. Saker och ting kan förändras till det bättre när godhjärtade människor kämpar för det. Alice Peasbody var en av de här godhjärtade människorna. Men det tog en lång tid innan hon förstod det.
Alice hade två namn. Hennes rätta namn Alice Peasbody och så hade hon ett öknamn som barnen gav henne: Månansiktet. De kallade henne så för att hon saknade näsa. En del vuxna kunde till och med säga till hennes föräldrar att gömma henne. "Uch hon är ju ett monster!" Många skrattade åt henne och retade henne för att hon inte kunde känna lukter.
Alice började klä sig i grå kläder för att inte synas eller gå med huva för att dölja sig för folk. Alice tyckte bättre om natten och mörkret som var vänligt mot henne.
När Alice var tolv år gick hon på cirkus och fick se en clown och upptäckte då hans lösnäsa. Nästa dag gick hon med sina föräldrar till en doktor för att be om att få en lösnäsa. Hon fick snart en näsa av porslin som satt fast på ett par glasögon.
Några år senare dog bägge hennes föräldrar i en olycka och Alice började jobba på ett advokatkontor. Där blev hon vän med Daisy som älskade ord men var urusel på att stava. Från sitt fönster kunde hon också se hur den lille pojken Ben blev slagen och hunsad av sin sotarmästare. Han fick knappt något att äta för att han lättare skulle ta sig upp i skorstenarna. Bens arbetsgivare var ofta berusad. Han var grym och elak. Alice bestämde sig för att rädda pojken och skrämma hans chef. Hennes ansikte kunde ju faktiskt hjälpa henne.
Flickan utan näsa är som en saga. Vacker och vemodig. Sorglig och rörande. En fin berättelse om moral och klokhet och när den svage får revansch utan att ge igen.
Boken är rikligt illustrerad av Gary Blythe och texten översatt av Helena Olsson. En liten högläsningspärla helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar