Tretton mil bort av Emma Westman

Agnes har börjat ny skola och en ny klass. Högstadiet på Västangård i Umeå. Men... hennes allra bästa vän Fred har flyttat från stan. Tretton mil bort till Lycksele. Agnes vet inte hur hon ska klara sig utan honom. Hon känner ju ingen i den nya klassen. Hon vill och vågar inte prata med någon.

Hur lång tid har hon på sig att lära känna dem? Innan det är för sent. Innan kompisgängen är bildade, innan alla har bestämt sig. En dag? En vecka? Hon måste göra ett bra intryck från början. Det har hon knappast gjort hittills med sin pipiga röst i klassrummet. Hon måste visa att hon är rolig. Intressant. Någon man vill hänga med. Det vore så mycket lättare om hon faktiskt var det.

En ny skola, en ny klass. Högstadiet kommer inte alls bli som Agnes tänkt sig, för hon har inte sin bästis Fred med sig. Fred har flyttat från stan och hon vet inte ens om de är kompisar längre. I skolan har Agnes svårt att hitta sin plats i klassen. Det är som om en osynlig vägg reser sig mellan henne och klasskompisarna. En dag när allt känns hopplöst hittar Agnes en lapp på skoltoaletten. Hon skriver ett svar på meddelandet, och börjar brevväxla med personen som kallar sig för Wolf. Äntligen har hon något att se fram emot om dagarna. Till Wolf kan hon skriva om allt – saknaden efter Fred, olycklig kärlek, och alla jobbiga tankar som man inte berättar för någon. Samtidigt är Agnes livrädd. För tänk om Wolf är någon i klassen? Det skulle vara världens pinsammaste katastrof.

Tretton mil bort är en varm och lyhörd relationsroman för mellanåldern. En berättelse om social ångest, starka vänskapsband och kärlek. Om att förstå sig själv och våga ta steget till förändring, trots att hela kroppen stretar emot.

 

Kompassens hjärta av Anna Thulin

Hugo bor i Kallsund, en håla i norr. Pappan är speciell och mamman oroar sig ofta. Hugo blir ibland lite generad över vad pappa hittar på. Kommer till skolan i morgonrock och betraktas som lite knäpp av många. Men han gör bara som han känner. Så är det. 

Men så försvinner Hugos pappa. Ingen vill hjälpa till att leta, till och med polisen tror att han givit sig iväg av fri vilja. Matias, Hugos pappa är naturvän och jägare som inte vill skjuta djuren utan komma dem nära istället. Hugos värld har fallit sönder i två halvor, en före pappas försvinnande och en efter. 

Momo har börjar i Hugos klass och direkt känner Hugo en motvilja mot honom. Momo har flytt över havet från Syrien och är också utanför gemenskapen.  Men motviljan vänds när Hugo räddar honom från att drunkna i simhallen trots att han kallar honom för idiot och skäms för det. 

De två särlingarna blir bästa vänner istället för bästa ovänner. Tillsammans bestämmer de sig för att leta reda på Hugos pappa. Momo tycker sig ha sett honom i en park och nu ger de sig ut i natten. Pappa har tagit med dig kompassen och det vittna ju om att han kanske ändå är någonstans i skogarna. I naturen. 

Kompassens hjärta är en spännande, finstämd bok om trassliga familj, om vänskap, om flykt  och om utanförskap. Kompassens hjärta är Anna Thulins debutbok för barn. Den passar både som högläsning och att läsa själv. Läser du den tillsammans med ett barn finns det mycket att prata om. 

Detta är mitt liv av Rose Lagercrantz och Anneli Furmark

Det är den sommaren Sophia alltid har håret utslaget. Sommaren när hennes pappa och syster reser till Grekland, men Sophia bara vill åka till Kollo. Det har hon längtat hela året efter att få göra. 
Väskan är packad och där ligger nya kläder, ny baddräkt, nya shorts. 
Men när bussen med alla kolloungarna ska åka iväg så finns inte Sophia med. Det blev lite tokigt på morgonen. Mamma ringer och berättar och att de kommer på söndagen istället. Med egen bil. Söndagen råkar också vara Sophias födelsedag. Mamma stannar vid kondis för att köpa tårtor till alla på kollot. Det är vanligt att man bjuder på tårta när man fyller år säger mamma. Sophia säger att då ska hon hålla ett tal. Mamma får hjärtat i halsgropen. Att hålla tal är det senaste. 

Sophia har bestämt sig för att den här sommaren ska bli bättre och annorlunda. Hon ska börja talet med det viktigaste. Det har hennes morbror lärt henne. Han är bäst på att hålla tal. 
Hon ska börja med att säga "Detta är mitt liv" sen ska hon berätta som det är. 
Men det blir inte så hon börjar sitt tal. 
Hon är inte som andra skulle hon säga. Alla har något som är annorlunda. Något som de tänker på ganska mycket. Jag är annorlunda för att jag är autistisk skulle hon ju berätta. Men det glömde hon...
Det gör inget. Det blev så himla bra ändå. 

Detta är mitt liv är en alldeles underbar bok, en grafisk bok med bilder och serierutor på varje sida. 
Inkännande och stark text av Rose Lagercrantz och bilder av fenomenela Anneli Furmark. Man läser med tårarna längst ut. Man förstår så innerligt väl mammans våndor och Sophias tankar. 
Bilderna i en färgskala som beskriver känslan förstärker och stöder en text som är tankar och känslor och tillbakablickar.  Tillsammans blir det helt  kongenialt. Älskar den!  

Flickan utan näsa av Georgia Byng

Alice Peasbody levde under den viktorianska eran i England. Det var en tid då sotare kunde skicka upp små barn i skorstenarna för att sota och den tid då lärare slog vänsterhänta barn tills de lärde sig skriva med höger hand. På den här tiden hade kvinnorna inte rösträtt och folk kunde gå på Freak Show för att se och skratta åt mannen med elefantansikte eller de siamesiska tvillingarna som satt ihop vid höften.

På många sätt en förfärlig tid men också en tid av förändringar. Saker och ting kan förändras till det bättre när godhjärtade människor kämpar för det. Alice Peasbody var en av de här godhjärtade människorna. Men det tog en lång tid innan hon förstod det.

Alice hade två namn. Hennes rätta namn Alice Peasbody och så hade hon ett öknamn som barnen gav henne: Månansiktet. De kallade henne så för att hon saknade näsa. En del vuxna kunde till och med säga till hennes föräldrar att gömma henne. "Uch hon är ju ett monster!" Många skrattade åt henne och retade henne för att hon inte kunde känna lukter.

Alice började klä sig i grå kläder för att inte synas eller gå med huva för att dölja sig för folk. Alice tyckte bättre om natten och mörkret som var vänligt mot henne.

När Alice var tolv år gick hon på cirkus och fick se en clown och upptäckte då hans lösnäsa. Nästa dag gick hon med sina föräldrar till en doktor för att be om att få en lösnäsa. Hon fick snart en näsa av porslin som satt fast på ett par glasögon.
Några år senare dog bägge hennes föräldrar i en olycka och Alice började jobba på ett advokatkontor. Där blev hon vän med Daisy som älskade ord men var urusel på att stava. Från sitt fönster kunde hon också se hur den lille pojken Ben blev slagen och hunsad av sin sotarmästare. Han fick knappt något att äta för att han lättare skulle ta sig upp i skorstenarna. Bens arbetsgivare var ofta berusad. Han var grym och elak. Alice bestämde sig för att rädda pojken och skrämma hans chef. Hennes ansikte kunde ju faktiskt hjälpa henne.

Flickan utan näsa är som en saga. Vacker och vemodig. Sorglig och rörande. En fin berättelse om moral och klokhet och när den svage får revansch utan att ge igen.
Boken är rikligt  illustrerad av Gary Blythe och texten översatt av Helena Olsson. En liten högläsningspärla helt enkelt.

om detta talar man endast med kaniner

"Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast." Så börjar bilderboken Om detta talar men endast med kaniner av Anna Höglund, boken som öppnar en lucka in i självaste själen som gör att många börjar bläddra i den och sedan bara stannar upp och får något inåtvänt i blicken. Den är liksom både hjärtskärande och ljuvlig på samma gång. Detta är en bilderbok för ungdomar, unga vuxna och vuxna vuxna som någon gång mött på att inte bli tagen på allvar. Att någon gång upplevt sig stå lite vid sidan av. Att inte vara som alla.

Kaninen minns inte sin barndom, minns ingen lycka. Men drömmer ibland om att höra ihop. Men... Hur vet man hur det borde ha varit?
Kaninens föräldrar är närstående men avståndet är milsvitt. Samhörighet måste vara något man hittar inom sig själv, men hur? Om allt faktiskt känns meningslöst? Kanske finns det andra som kännt samma sak. Då  blir det nästan som en gemenskap.

Men att det faktiskt finns en gräns för vad man orkar med. Man får bli bra på att säga nej! Men inte så bra att man glömmer hur man säger ja. Inte isolera sig, bli helt inåtvänd. Men behöver ibland vara ensam för att inte tunnas ut,

"Var inte så känslig, säger mamma. Det är lätt att säga. Tror hon att det är frivilligt? Tror hon att det är något man väljer?"

Vissa dagar har kaninen en stor gaffel inkörd i magen som vrider om tarmspagettin. Vrid, vriid. Morfar brukade säga att rädsla bara är en vana från förr i tiden, när vi hade många fiender som vi behövde var rädda för. Nu för tiden bor vi i hus och rädslan fyller ingen verklig funktion längre.
Men...ingenting kan bara vara bra. Bakom det roliga vilar en skugga av sorgsenhet som syns om man vrider lite på det.
Man är alla sina åldrar säger morfar. Därför blir det bättre och bättre ju äldre man blir. "Vilket skämt. Först ska man kämpa hela livet och sedan när det äntligen börjar kännas bra, då ska man dö".

Det är som det är bara. Man är nog sin egen värsta fiende funderar kaninen men om allt är sin motsats så kan man samtidigt vara sin egen bästa vän.
I slutet på boken så känns det hoppfullt och ljus. För bakom de mörka stammarna skymtar gryningen och i skogen, om man tittar riktigt noga så kan man se många kaniner.

Anna Höglund fick med denna bok priset "Snöbollen - Årets svenska bilderbok 2013".
Ett modigt verk, många referenser till andra konstverk och en storartad berättelse. En estetiskt tilltalande bok som med färg, form och uttryck har allt man kan begära av en bilderbok. Grattis till er som ännu inte läst!

Undret

August är en 10-årig pojke med vanliga drömmar,  vanliga vanor och vanlig familj. Dock...har han en väldigt, väldigt ovanlig och medfödd ansiktsdeformation som gör att han han väcker uppseende och stirrande blickar. Överallt. Ingen som ser honom kan låta blir att glo, att titta, att undra. 
Hittills i sitt liv har han levt tämligen isolerat i sin familj,  fått sin utbildning i hemmet , rört sig i vanda miljöer.  
Men nu när han ska börja fjärde klass funderar hans föräldrar att han ska börja i en helt vanlig skola. "Det vore som att leda lammet till slakten" som Auggies pappa förskräckt utbrister när mamman väcker frågan. Men så blir det och konfrontationen med slaktbänken är ett faktum. 
August får en rundvandring i skolan av rektor och tre elever som blivit utvalda. Det går knappt att föreställa sig skräcken hos August, hos föräldrarna, hos de elever som visar runt. Men 
det går hyfsat till slut. 
Snart är det skarpt läge och terminen börjar. 
Lite otippat får August faktiskt vänner direkt,  en av skolans snyggaste och mest populära tjejer,  väljer att sätta sig bredvid honom i matsalen. I klassen får han sitta bredvid Jack även om han verkar motvillig. Till en början i alla fall. 
Stor osäkerhet, mycket ångest. Han önskar att han kunde få tillbaka, och ha på sig den astronauthjälm han hade som liten och som väckte mycket mindre uppmärksamhet när han visade sig ute med den än han gör utan.  
Varför har universum varit så grym mot Auggie Pullman? 

Vi får följa August tankar i boken och även några av hans vänners och hans systers tankar i några kapitel. Det gör att boken blir mångfacetterad och flerbottnad. Vi vill inte byta med August. Ingen skulle vilja det. Sensmoralen är tydlig. Kanske lite för. 
Som diskussionsmaterial eller högläsningsbok i mellanstadiet skulle den fungera utmärkt. Ingen torde vara oberörd inför läsningen. Ingen kan undgå att tänka på hur man själv skulle reagerat. 
Men möjligen  blir det lite för enkel story och farmförallt  lite för orealistiskt slut. 

Men läs den som en saga. Som en Skönheten och Odjuret, som en Elefantmannen, som en Ringaren i Notre Dame. Men med den stora skillnaden att Auggie har både vänner och en fantastisk underbar familj. 
Att läsa Undret är att hela tiden påminna sig om att man måste vara snällare än snäll. Att inte se på utsidan utan bakom ytan. Att alla människor är lika värda. 
R.J Palacios bok blev en fantastisk framgång i USA och den har lanseras som en internationell bestseller. Kanske får den inte samma hype i Sverige då översättningen lär vara ganska dålig. ( Jag läste den på engelska) 
Jag tycker att den är läsvärd, den är berörande och har en mycket stark sensmoral.  

Little Darlings

Jacqueline Wilson är en mästare i att skriva om svåra saker på ett lätt sätt. Jag fattar inte hur hon bär sig åt.
I boken "Little Darlings", hennes sjuttonde bok på svenska, är temat utanförskap, familjetrubbel, tvillingsjälar och slutligen tre önskningar i ett...
Destiny lever med sin trippelarbetande mamma i en förort med ganska hårt klimat. Destiny jobbar hårt i skolan men är ständigt orolig för sin mamma som blir allt mer sliten men som har en dröm om ett annat liv tillsammans med den något bedagade rockstjärnan Danny Kilman. För sin dotters skull.
Sunset är äldsta dottern i "drömfamiljen" Kilman. Hon känner sig som det svarta fåret och kan definitivt inte leva upp till sin mammas (och pappas) önskningar om en söt, smal, välsjungande och väldansande dotter.
Destiny och Sunset träffas en kort stund i samband med en filmpremiärtillställning och känner en stark samhörighet. Men deras olika liv gör att deras fortsatta kontaktmöjligheter blir ytterst komplicerade.
Ända tills Destiny bestämmer sig för att sjunga sin mammans favoritlåt "Destiny" på Bilefields talangjakt.

Jag avundas dig som ännu inte läst boken. Den ÄGER! Man vill verkligen lässluka.